Mathias Rosenlund (Född 1981) är en finlandssvensk författare bosatt i Helsingfors som tidigare bland annat skrivit de uppmärksammade romanerna Kopparbergsvägen 20 och Svallgränden 5.

Rosenlund debuterade även som poet i år med diktsamlingen Melancholia zoantropia (Schildts & Söderströms).

Hej på dig Mathias. Du har skrivit några romaner tidigare, men debuterade som poet i somras med diktsamlingen Melancholia Zoantropia. Vad fick dig att gå över från prosa till poesi?

– Hejsan, Nicko. Jag har egentligen hela tiden vid sidan av min prosa skrivit texter som varit mer lyriska och poesiliknande, mest för min egen underhållnings skull och för att liksom öva upp ett mer förtätat och komprimerat språk än min prosa bestått av.

Sedan då jag kom igång med en lite större helhet, började så småningom Melancholia zoantropia mejslas fram som något som visade sig hålla för att ges ut i bokform. Det kortare format som är dikt och lyrik har intresserat mig sedan åtminstone mina tonår, det tog sedan så här pass länge att så att säga lyckas få det intresserat att materialisera sig.

Vad tycker du själv om boken nu när den finns ute i bokhandeln? Blev den som du hade tänkt dig från början?

– Jag tycker mycket om min bok. Jag känner fortfarande starkt för den, och den lever kvar i mig på ett förvånansvärt aktivt sett. Boken har resonansbottnar som jag ärligt sagt inte känner mig riktigt klar med ännu. Vad det i sin tur innebär återstår att se.

Du skriver ju om rätt tunga ämnen som t.ex fattigdom och överlevnad i Melancholia Zoantropia. Upplevde du någon slags terapeutiskt effekt genom att skriva den?

– Nej, jag kan inte säga att jag upplevt det som en särskilt terapeutisk process att skriva boken med dess teman och motiv. Om något, är det kanske främst så att skrivandet för mig tenderar gräva fram sådant i mig som kanske visar sig vara något som kräver bearbetning av annat slag än enbart skrivande.

Kan du berätta mer om titeln på diktsamlingen?

– Titeln är ju rätt mångtydig. Inom psykiatrin har begreppet melancholia zoantropia historiskt sett använts för att beteckna människor som upplever tvångsföreställningar om att förvandlas till djur. Jag ville använda begreppet för att på ett sätt invertera dess betydelse, där djurblivandet / metamorfosen kunde få bli ett sätt att fly ut i eller till frihet.

Människovarandets plåga kanske kunde minskas genom den formförnyelse som djurblivandet innebär. Det låter lite svårtolkat det här, men i korthet sagt har jag i de här dikterna utforskat bl.a. vad som sker med ett subjekt genom och efter en svår (mer eller mindre frivillig) förändring.

Vad har du för inspirationskällor för ditt skrivande? Poeter du som uppskattar?

– Mina inspirationskällor är sällan enbart textuella. Ett ansikte kan inspirera till en dikt. En kort händelse mellan människor kan föda fram två eller tre strofer av en annan. Ett minne som krockar med ett annat kan leda fram till en kortare diktsvit. Musiken är en stor inspiration för mig, allt från riktigt tung doom- eller sludge-metal som Cult of Luna till samtida klassisk musik av Ólafur Arnalds eller Ludovico Einaudi.

Vad gäller andra poeter som inspirerar mig finns det för många för att ge ett uttömmande svar, men på sistone har jag bl.a. läst böcker av Rainer Maria Rilke, Inger Christensen, Theis Ørntoft och Thomas Mikael Bäck. Jag hittar också ofta inspiration till poetiska uttryck i mer filosofiska eller essäistiska böcker av t.ex. Emil Cioran, Roland Barthes och Karin Johannisson.

Har du några ritualer kring ditt författarskap?

– Nej, jag har egentligen inga ritualer alls. Det enda jag brukar förhålla mig till medan jag skriver en större texthelhet är att försöka umgås med orden så regelbundet som möjligt – ju oftare, desto bättre.

Avslutningsvis, vad är poesi för dig?

– Poesi för mig är ett sätt att betrakta saker, att se något i skärvor och att vilja försöka foga det samman genom att omsluta det eller impregnera det med mening och betydelse av olika slag.

(Författarfoto: Tim Maher)