Ekström & Garay skriver bland annat följande om Det förflutna är ett land långt borta på sin hemsida:

”Den avvikande tiden är flyktig och absolut, bortanför det vardagliga. Ofta är den en stund för kärlek: en man och kvinna ensamma i universum. Den är också en stund för begrundan: de förlorade platserna är de långt borta från huvudvägarna men ännu mer de som har gått förlorade i en avlägsen tid, men finns kvar i minnet.

Som en av de mest hyllade och omnämnda samtida poeterna förenar Umberto Piersanti i sina dikter själens bekännelse med naturens livskraft, samtidskritiken med tidens gång och årstidernas flykt. Dofternas intryck, hemtraktens färger och vildmarkens vyer flätas samman med historiens smärta och vardagslivet i en poesi som i sökandet efter ett ögonblicks oväntad harmoni, i en akt av pietas, samtidigt hyllar livet och mänskligheten.”

Det är med spänning som jag tar del av Piersantis poesi som sträcker sig över fem decennium och som Ida Andersen har översatt till svenska. Detta är alltså en helt ny bekantskap för mig i poesins värld och jag har inga som helst förväntingar på vad min blick ska möta genom bokens 200+ sidor.

Mild poesi som doftar vardagstankar är mina första intryck av läsningen av Det förflutna är ett land långt borta och när jag läser de urvalda dikterna av Piersanti färdas mitt sinnne iväg till ett stillsamt landskap av blommor, blad och kullar. Diktjaget är en riktigt drömmare som skriver om enastående lår, nyponrosorna på Cesanekullarna och vidare till att ”nu för tiden älskar kvinnorna mig inte”. Det kan bli lite för mycket av det goda i Piersantis Dikter i urval, men ändå är själva läsupplevelsen av boken behaglig.

Givetvis skriver Piersanti om mycket mer än lår och nyponrosor. När jag fortsätter läsa Det förflutna är ett land långt borta får jag följa med diktjaget genom dramatiska årstider där svunnen tid flätas samman med nuets rymd. För att ni ska få lite mer insikt om Piersantis diktspråk citerar jag här början på dikten De fyrtio åren på tvären (Sekvensförflyttning, 1986) som jag tycker sammanfattar en hel del av hans sätt att skriva.

”Det blåser en kylig vind från Carpegna
i grändernas ödslighet tänds
Urbinos honungsfärgade tegelstenar
och jag vandrade längs mina befästningar.”

Dikterna finns både tillgängliga på svenska och italienska är generellt rätt långa (tålamodsträning för mig som gillar minimalism…) och har en genomgående romantisk ton.

Det förfluta är ett land långt borta är kort och gott rätt charmig poesi som förmodligen fungerar bäst för läsare som vill ha lite softare lyrik att sätta tänderna i.