Dystopi i en dystopisk värld, kan det vara nåt?

Jodå, det relativt nya finlandssvenska stjärnskottet under poesins himmel – Victor Von Hellens, frammanar en post-apokalyptisk berättelse insvept i poetiskt skimmer som ger mersmak.

Så här skriver bland annat Schildts och Söderström om boken i fråga: ”Onkalo är en berättelse om en ingång, en roadtrip och en långsam begravning. En längtan efter att ge sig av och försvinna, att drömma sig ut ur denna existens och färdas vidare. Genom sömnen som förenar resandet och döden.”

Melankolins farfar och vemodets farmor går hand i hand från början till slut i Onkalo och mycket skulle lätt kunna gå fel i ett sådant upplägg, men med finess och ett skickligt dikthantverk visar Von Hellens sina kvaliter som författare.

Som läsare får jag följa med huvudpersonen från att bli anställd till att vakta ingången till Onkalo och till den mardrömslika resan som följer därefter.

Von Hellens skriver en bit in i boken:

”Mera utförligt om mitt jobb:

”Jag vaktar ingången till Onkalo. Eller snarare en av många ingångar till Onkalo. Min ingång är inte anmärkningsvärd, men den är hemlig. Kanske även bortglömd.”

Det är med poetisk precision och en prosadoftande skärpa som Von Hellens bygger upp en spännande värld som känns lite för spännande, med tanke på hur världen ser ut idag. Lite som att det sista av hoppet är ute och att allt håller på att gå under.

Trots detta becksvarta tema känner jag nåt slags hopp när jag läser Onkalo. Kanske just för att själva språket känns så mycket större och äldre än livet och att berättelserna fortsätter att leva förbi oss människor, under våra korta jordeliv.

Von Hellens diktar längre in i Onkalo:

”En enkel melodi. En vaggvisa.
Noter som försiktigt faller ner från en
bortglömd himmel.
Den första snön.”

Jag blev rätt imponerad av Von Hellens debutdiktsamling något i tiden håller på att ta slut, men blir ännu mer imponerad av Onkalo, som känns lite som en stillsam jordbävning i det finlandssvenska poesiutbudet 2022.