Emma Eriksson Olsson född 1980 och bosatt i Dalby är verksam som socionom och poet. Hon debuterade som poet på Smockadoll förlag med Stängningsdags i mindre tätort 2020 som följdes upp av Och andra övergivna platser 2022 på samma förlag.

Hej Emma och grattis till din nya diktsamling Och andra övergivna platser. Blev boken som du tänkt dig och hur mycket planerar du in en diktsamling i förväg innan du skriver den?

– Jag är ingen planerare när det gäller skrivandet. Jag jobbar yvigt och på ren inspiration. Men känslan blev nog ändå exakt som jag tänkt.

Ursprunget till diktsamlingen var ett telefonsamtal jag gjorde till en loppmarknad ute på den skånska landsbygden. Mannen som ägde loppisen berättade istället för om trädgårdsbordet jag ville köpa om sin fru som nyligen gått bort. Att allt kändes tomt, att verksamheten och verkligheten nu båda haltade.

Jag tänkte så mycket på honom sedan. Fantiserade om alla saker som fanns kvar och om den där jäkla tiden som gick och lämnade honom ensam kvar bland rågfälten och utsikten över kullarna. Mannen skrev jag senare ut ur diktsamlingen men känslan tycker jag stannade kvar.

Men det hade varit roligt att lära sig bli en sådan som planerar sitt diktande. Jag ska bli en sådan person tänker jag. Snart. Jättesnart.

Vad fick dig att börja dikta från första början?

– I barndomen började jag dikta efter att ha läst mycket dikter och trodde väl det var ett rimligt sätt att kommunicera på för en 10 åring. Man ser en porslinshund med sorgsna ögon. Man skriver en dikt om det. Man tänker att det är normalt.

Analysen är väl att jag hade ett behov av tillgång till det där språket bortom språket. Där vi kunde mötas över en porslinhunds sorgsna ögon.

Smockadoll skriver bland annat följande om din nya diktsamling: ”I sin andra diktsamling gör poeten nya nedslag i södra Sverige och det karaktäristiska småstadslivet. Dikterna i ”Och andra övergivna platser” vänder blicken mot Alvesta, Rydsgård, Sövestad, Perstorp, Tingsryd, Tomelilla, Trelleborg, Gärsnäs, Höör, Simrislund, och lika många platser till.”

Jag trodde jag hade besökt många orter i Sverige förr i tiderna, men har nog aldrig besökt något av dessa ställen förutom ev Alvesta nån enstaka gång. Har jag missat mycket?

– Beror kanske på vilken småstad man hamnar i bland dessa. Men välj bort de nedlagda industriernas byar (typ Perstorp) och besök Österlen där många av dikterna utspelar sig.

Jag älskar den skånska landsbygden där och hatar alla dagar när jag inte får vara där vid ett hav. Åk till Vik. Åk till Knäbäck!

Diktsamlingar som du gärna läser om fler gånger?

– Mitt ex av Majakovskis Jag!- har många slitna sidor, understrykningar och vikningar men har varit ganska orörd de senaste åren. Jag återvänder också alltid till Kristina Lugn och till Thomas Tidholm.

I huvudet återvänder jag just nu ofta till Liza Zetterdahls Hästar som verkligen berörde mig förra året.

Fann mig själv sitta vid ett rödljus i bilen och gråta för att jag bara tänkte på hennes slutrader en dag för ett tag sedan.

Om jag säger finlandssvensk poesi, vad säger du då?

– Jag har pinsamt nog inte kommit så mycket längre än Edith Södergran och Eva-Stina Byggmästar, så jag skulle nog säga: Lär mig mer!

Ok, här kan du bland annat hitta en hel del intressanta finlandssvenska poeter som jag har intervjuat: https://nickopoet.com/2020/05/30/lordagssoffans-100-gaster/

När på dygnet skriver du som bäst och har du några ritualer kring ditt diktande?

– Ingen speciell tid. När som helst när något vill fram. Är usel på ritualer. Inreder olika romantiska platser att sitta på att skriva men sitter ändå bara och skriver dikt på bussen till jobbet eller i mörkret på mobilen när jag nattar barn.

Hur trivs du som poet på Smockadoll. Det verkar ju vara ett litet och gemytligt förlag?

– Litet ja, Gemytligt. Vet inte riktigt om det är rätt ord:) Det är ett proffsigt förlag med höga krav och liten utgivning och jag känner mig hedrad och lite förvånad att ha slunkit igenom det lilla lilla nålsögat som man ska igenom för att ta sig in..

Framtidsplaner för diktandet?

– Jag längtar efter att hitta ett sätt att kunna avsätta mer tid att skriva för att fortsätta på det projekt jag tänker mig framåt som tar mig bort från landsbygden och ännu mer inåt i människan.