Nog är Iman Mohammeds färska Minnen av infraröd en episk diktsamling! Jag behövde inte läsa många sidor i diktsamlingen för att inse att det här poesi av högsta kvalité.

Norstedts skriver bland annat följande om boken på sin hemsida: ”Dikterna i Minnen av infraröd återger en vardag där förlust och våld läcker in i det förväntat trygga. Dess visuella språk angriper våra sinnen, förvränger men synliggör samtidigt detaljerna i en mörkt skimrande verklighet.

Mohammed skriver fram ett surrealistiskt drömlandskap som visar sig i ögonen, om händer som tillagar tillblivelsens mat, om händer som håller i varandra för sista gången. Ögonen är nya och de är tusentals år.”

Det finns en arkaisk, men samtidig modern ton i Iman Mohammeds poesi som jag direkt faller pladask för. Varje rad i Minnen av infraröd känns utkarvad av extrem nogrannhet och poetisk precision. Tänk om man kunde bli en sån här skicklig diktare en vacker dag, det vore nåt!

Jag läser en bit in i Minnen av infraröd där Iman Mohammed diktar:

”nalkas stjärnornas nedstigande
som linjer över människans rygg
öppnas så köttet från lungorna
blekt gröna lyster förintar seendet
varken dag eller natt”

På den här lyriska nivån får jag följa diktjaget genom en väldigt dramatiska resa, där ett unikt diktspråk glittrar genom diktsamlingens 74 sidor.

Minnen av infraröd är en fräsch och smått fantastisk diktsamling som inspirerar mig mycket. När jag läser Iman Mohammends dikter, blir jag återigen upplyst om skillnaden mellan bra och riktigt bra poesi. Poeten i fråga diktar utan tvekan i samma klass som den svenska poesieliten.

Jag läser vidare och Iman Mohammed diktar:

”upphöjningen i mitten
syr lava cirklar av hår
jupiter med sina röda stormar omfamnande darrning
strålar leker med silvriga vatten
kanten nu”

Jag rekommenderar varmt Minnen av infraröd till alla lyrikälskare. Det är en poetisk fullträff som bränner sig in i blicken.