Hej på dig Jens. Det var ett tag sen sist…Runt fyra år har passerat sen jag intervjuade dig till Lördagssoffan. Hur har du det nuförtiden och hur går det med diktandet?

– För fyra år sen kraschade jag totalt och var inlagd på psyket i typ 4 månader.

Det var sent på jorden och jag var ett vrak. Jag skrev också där och det resulterade i boken Alla slagfält blöder i mina ögon som släpps nu i höst på Fri Press Förlag.

När är din inspiration att dikta som bäst?

När man får kontakt med sitt diktar-jag på något sätt och det bara händer liksom forsar ur händerna. Man tar upp pennan och färglägger kvarteret. Fyller staden i färg. Det kan hända i massa situationer på Tunnelbanan på bussen i duschen.

Som jag förstått det, så har inte alltid ditt liv varit så lätt. Hur helande har diktandet varit för dig genom åren och vad har poesin gett ditt liv.

– Det har varit tufft i perioder, diktandet har verkligen hjälpt i svåra situationer. När jag levde som hemlös skrev jag hela tiden både låttexter och poesi.

Det fick mig att sväva en aning, se ljus i tunneln. Det var också häftigt när jag började skriva på allvar i 17-18 årsåldern. Mitt liv fick en mening och jag kunde väcka min mamma för att läsa upp en dikt jag skrivit.