Att åldras är inte alltid lätt och en del poeter har diktat om detta genom tiderna. Ingrid Winblad från Göteborg är en av dem.

Tröst för otröstliga är en personlig och tankeväckande diktsamling, där jag får följa med diktjaget på en resa mot ålderns vinter. Winblad diktar:

”fast rädslan jagar oss
viruset kan knäcka oss
ålderdomen plåga oss

ändå

när jag ser snödroppar vintergäck
försvarslösa glida upp
ur den stenhårda marken

då vet jag att vi vunnit”

Ibland blir jag så less på allt elände i världen och behöver lite uppmuntran och då känns Tröst för otröstliga som en passande diktsamling, trots att det inte är gladlynt läsning.

Det är allt annat än en dans på rosor som behandlas i Winblads poesi, men precis som i raderna jag citerade här ovan, så finns ändå nåt fint bortom livets mörka natthimmel.

Tröst för otröstliga är trots temat en pigg diktsamling och Winblad som har några år på nacken, känns både vital och allt annat än mossig i sin poesi.

Jag läser vidare och Winblad diktar:

”vaknar på morgonen

i ett sedan länge förflutet landskap

i denna ångest, i denna kamp,

som jag förlorar gång på gång

går jag till jobbet, till fikarasten, till mina vänner

helt vilse”

När jag läser Tröst för otröstliga får jag faktiskt lite tröst. Trots att Herr ångest och hans sju syskon har en rätt central plats i boken, så finns det ändå en urstyrka som överskuggar ålderdomens prövningar i bokens hjärta.

Och att inte förglömma, en desperat ton som likt en dansande skugga rör sig i bokens periferi. Slutresultatet blir en intensiv helhet av läsupplevelsen av Tröst för otröstliga.

Jag läser vidare och Winblad fortsätter dikta mot slutet av diktsamlingen:

”åldrad knotig utan ett grönt löv stegar hon fram
målinriktad utan mål
passionerad utan känsla
men Kraften

Kraften är med henne”

Tröst för otröstliga är en uppfriskande diktsamling som återigen får mig inse människans bräcklighet och styrka insvept i poesins gnistrande famn.