Vad vore en rymd med väggar? Det funderar jag på efter att ha läst ut tyska poeten Ernst Meisters diktsamling Rymd utan väggar.

Det relativt nystartade (2015) bokförlaget Faethon i Solna gav ut boken översatt till svenska förra året och så här skriver de om diktsamlingen på sin hemsida:

”Rymden är ett kärl utan väggar, öppet och slutet på en och samma gång, där ande och stoft blir ett och detsamma. Rymd utan väggar (1979) blev Ernst Meisters (1911 1979) sista diktsamling, i vilken han skulle avlägga sina melankoliska men självlysande slutord om existensen.”

Meister är en ny bekantskap för mig som jag är tacksam över att ha upptäckt. Han diktar tungt, tänkvärt och brutalt. När jag läser Rymd utan väggar kastas jag rakt in i en koncentrerad värld av jord och rymd som binds samman med ett svartsynt jag, där varje dikt känns genomarbetad och ingenting är överlämnat till slumpen eller som utfyllnad.

Jag läser en bit in i dikten på sidan 31 där Meister diktar:

”Döden
ter sig lika
långt bort som fjärmaste
stjärna.

En livlighet i naturen
bestämmer våra mått.”

Den poet jag rätt fort drar paralleller till i Meisters Rymd utan väggar är Tomas Tranströmer (Fast Meister är mer nihilistisk i sin ton) när det gäller skickligheten i att spegla rymd och jord och allt däremellan.

Gränserna mellan liv och död suddas bort i Rymd utan väggar och frågeställningar som bland annat ”Vad är det/med skillnaden/mellan det som lever/och det som dör?” ploppar upp i Meisters diktlandskap.

Trots att diktsamlingen till och från känns som ett sjunkande skepp på ett hopplöst hav, så är inte allt meningslöst. Naturen överlever ju iaf mänskligheten enligt diktjaget som rör sig vidare från den bottenlösa ravinen till dödens svett genom de dramatiska sidorna.

Är jag på dåligt humör som jag är idag, så är Rymd utan väggar utan tvekan givande läsning. Om jag har en bättre dag, så funkar boken förmodligen inte alls. Dikthantverket i sig självt är dock oklanderligt och ett fint efterord signerat översättaren Ludvig Berggren ger mer insikt om Meisters diktande.

Avslutar recensionen med följande rader, där Meister diktar inledningsvis i dikten på sidan 34:

”Jag erfar inte
vad jord är
när jag själv
är jord”.