Det här är poesi som jag gillar. Gatuduvan är utan tvekan en av de mer intressanta beatpoeterna från Sverige som borde få mer uppmärksamhet än vad han fått.

Fri Press skriver bland annat följande om Vägrandets gospel på sin hemsida: ”Det är estradpoesi. Det är gatans poesi. Vi hittar snart rytmen och dras med i något som pendlar mellan grå cynism och en ironi som får oss att le och vilja vara något annat, göra något annat.”

Jag recenserade Benzino Boulevard (2017) för många år sedan, men på nåt mystiskt sett är den recensionen försvunnen från min site. Kortfattat är den boken en riktigt pigg diktsamling som går på samma väg som Vägrandets gospel, som jag ska skriva om här och nu.

Vägrandets gospel är en rätt tunn bok på ca 50 sidor, men som tack vare sin intensiva uppenbarelse känns längre. Gatuduvan diktar inledningsvis:

”Utanför alla sammanhang
utan mål
utan strategi
bara magin som möter mig under gatlyktorna
vissa ögonblick
när natten tar av sig sin slöja
bjuder ut mig på vandring
suddar ut alla tvivel”

En dikt som kan liknas som en portal, som öppnas och visar vägen var resten av boken bär av.

När jag följer med diktjaget i Vägrandets gospel får jag möta samhället från ett ”romantiserat” utanför perspektiv. Om jag tänker på fattiga dagdrivare och luffare, så är väl inte det första jag generellt tänker på hur mysigt de har de i sin fattigdom och sitt utanförskap. Men efter att läst Vägrandets gospel ändras mina förutfattade meningar och jag tänker att det kanske finns en och en annan därute i skuggorna som inte har det så illa ändå.

Gatuduvan speglar den ”normala” världen utanför sin värld på ett intensivt sätt:

”Lögner blekfeta i kontorstolar
jorden runt”

och några sidor framåt:

”Ett stenkast bort
jagar piskan sina offer
dagarna äter upp oss
vår hemlighet kan dom aldrig nå
ett slags tröst”

På något sätt känns medelsvenssonlivet som någonting meningslöst i Gatuduvans poesi, där jakten på materialism och framgång (enligt världens mått) bara är luftslott. De riktiga skatterna i livet enligt Gatuduvan är att vara fri och gå sin egen väg. Att gå bort från en värld av massa måsten.

Jag läser vidare och Gatuduvan diktar:

”Mörkret lägger sig tidigt
skingrar massorna
låt mig få stanna här
inga plikter
inga åtaganden
bara den friska vinden
den heta lavan jag går på
Vägrandets gospel”

Om ni inte har kollat upp Gatuduvans diktsamlingar sedan tidigare, så rekommenderar jag varmt både Vägrandets gospel och Benzino Boulevard som båda är utgivna på Fri Press.

Jag har även intervjuat Gatuduvan för några år sen då han medverkade i min intervjuserie Lördagssoffan, där jag under två år intervjuade 100 poeter, författare och musiker om poesi. Reportaget kan ni hitta här:

https://nickopoet.com/2018/06/23/poetens lordagssoffa-14-gatuduvan/