Black Island Books skriver följande om ur vattendjurets mage:

”ur vattendjurets mage skildrar en människas återvändande till skogen, i ett sökande efter ursprung och tillhörighet. Dikterna berättar om födande, moderskap och arv, som rinner genom tiden och genom våra kroppar. Med ett suggestivt och rytmiskt bildspråk gestaltas en pulserande, jordnära längtan efter befrielse. ur vattendjurets mage är Tora Mollskogas debutdiktsamling.”

Jomenvisst, det här är en redig diktsamling som debutanten Tora Mollskoga signerat. Som läsare sugs jag in i en dramatisk berättelse där människa och natur är mer eller mindre ett. (I en ganska mörk och djup version av naturen)

Mollskoga diktar:

”ljuden jag hör när
jag stiger över tröskeln är
golvbrädor sucka
mössen fly
vedspisen längta

utanför växer gräset med
sådan våldsam kraft
att jag får andnöd”

När jag läser ur vattendjurets mage, så beger jag mig på en resa genom ett dunkelt landskap av skuggor som sträcker sig djupt ner i jorden och vidare genom diktjagets existens. Det är snyggt skrivet och diktsamlingen känns som en mogen debut utan några ”nybörjarmissar”.

Första gången jag läste boken så kändes den väldigt tung, men efter två läsningar till (Jo, den är så bra att jag ville läsa den fler ggr) så gav mörkret vika för någonting annat: Ett vackert och levande diktspråk inlindat i passion och längtan som sträcker ut sig över sidorna.

Jag forsätter läsa och Mollskoga diktar vidare:

”saknar bara eldens
stadiga ljud
fladdrande beröringspunkter
att ständigt mata
dess opålitliga hetta”

En annan central berättelse i ur vattendjurets mage är graviditet och födelse av ett barn och världen runtomkring detta. Det är på ett dramatiskt sätt i poesins tjänst som Mollskoga förtäljer detta, med skärpa och närvaro.

Jag är faktiskt imponerad över en sådan debut som ur vattendjurets mage är och återigen blir jag påmind hur viktiga alla dessa ”mindre” förlag är i land och rike. Om vi bara hade de stora bjässarna som gav ut poesi, så skulle så mkt lyrisk skönhet gå till spillo och aldrig få komma ut i ljuset.

Funderar på att ge den här boken högsta betyg och det gör jag inte ofta…ur vattendjurets mage är en av de bättre diktsamlingar som jag har läst på ett tag och jag fick lite av samma känsla efter att ha läst den som efter Clara Bolmsjös fantastiska diktsamling Jordkropp. Kolla upp dessa två!

Avslutar denna recension med ännu några rader från Mollskoga som diktar:

”jag ligger kvar i
mina vidöppna ögon
låter vattendropparna
märka mig

långt borta kommer barnen springande
de är muskler, livsandar, tjut”