Det har blivit dags för en liten fredagsintervju här på nickopoet.com och denna gång med Jenny Tunedal som är poet, översättare, kritiker och förläggare.

Jenny debuterade som poet 2001 i antologin Debut 2001 och två år senare kom hennes debutdiktsamling Hejdade, hejdade sken (Wahlström & Widstrand)

Hej på dig Jenny! Du är aktuell med diktsamlingen Dröm, baby, dröm (Wahlström & Widstrand). Var det som en dröm att skriva boken och vad är dina känslor kring den nu, när den finns ute hos bokhandlarna?

– Det var ingen dröm, men det hade bitvis drag av en sorts drömlik förvirring, som jag både bejakade och bekämpade. Jag höll på med boken länge och är glad att det arbetet nu är över. Att jag ska få skriva andra texter. Jag hoppas att någon ska tycka om den, känna och tänka någonting när de läser.

Vad fick upp dina ögon för poesi och vad har poesin gett dig?

– Poesin har gett mig en sorts ometodisk metod för att tänka och vara i livet. Jag tror inte riktigt att jag skulle stå ut utan den.

Jag minns inte hur det började, men minns hur jag som barn läste sagor och verser och sjöng sånger, och förstod att språket kunde vara en rolig plats.

Du har ju gett ut böcker i över tjugo år nu. Skrev du mycket innan du blev publicerad på förlag också?

-Jag läste mycket mer än jag skrev. Och jag var alldeles för rädd och skamsen för att visa någon annan mina små texter, så jag höll dem för mig själv. När jag var 25 sökte jag till folkhögskolornas skrivarlinjer och kom in. Då började jag för första gången försöka skriva något som jag föreställde mig att andra människor kanske kunde läsa.

Vilken bok betyder mest för dig av det du skrivit och varför just den boken?

– Det är alltid min senaste bok som betyder mest för mig.

Diktsamlingar som har det där lilla extra och som du gärna läser om mer än en gång?

– Just nu läser jag om Etel Adnans diktsamlingar. De är fantastiska. Och Bernadette Mayers Midvinterdag i översättning av Niclas Nilsson.

Sedan översätter du ju även böcker. Bland annat Sylvia Plath och Emily Berry. Hur svårt är det egentligen att översätta poesi från ett språk till ett annat och vilka är de största utmaningarna i arbetet?

– På ett sätt är det omöjligt att översätta poesi. Väldigt svårt. Men också högst möjligt och dessutom roligt och viktigt.

Jag tänker mig att en dikt är en händelse som äger rum i språket. Det är svårt att få den händelsen att äga rum också i språket man översätter till, så att översättningen inte bara blir ett spår eller ett eko av något som redan hänt, något som redan är över. Det kräver en sorts dådkraft.

Om jag säger finlandssvensk poesi. Vad säger du då?

– Då säger jag att det finns så många finlandssvenska poeter som betytt så mycket för mig i mitt skrivande. Jag vill genast börja räkna upp en massa namn. Och när jag gör det i mitt huvud känner jag mig plötsligt lite gammal.

Jag inser jag att jag nog inte läst tillräckligt mycket av den nyaste finlandssvenska poesin, de poeter som debuterat de senaste tio åren. Det vill jag göra nu.

Bra svar! Min sista fråga till dig är följande: Berätta gärna om ditt arbete som förläggare. Hur länge har du sysslat med det och vad är det första du tittar på hos diktmanus som du får in? Vilka är de vanligaste sakerna som gör att manuskript inte riktigt når fram till publicering?

– Jag har bara varit förläggare sedan i höstas, så det är fortfarande nytt för mig. Det är svårt att säga någonting generellt, jag söker efter dikt som gör någonting med mig. Som överraskar eller får mig att tänka en ny tanke eller förnimma någonting, i språket eller världen eller mig själv, som jag inte varit
med om tidigare.

Kvalitet handlar om så många saker. Till exempel om att formarbetet är genomfört; att dikten har hittat sin form och förmår att använda den.

Jag tror att de manuskript som inte når fram till publicering oftast inte förmår övertyga mig som läsare för att de helt enkelt inte är färdiga. Den som skriver har inte tänkt färdigt, inte arbetat tillräckligt länge, inte orkat läsa sina egna texter tillräckligt noga. Att skriva är svårt och kräver enormt mycket tålamod.

(Foto: Sara Mac Key)