”Eva Ströms dikter från pandemiåret tar avstamp under träden, under lönnarna, kastanjerna, lindarna, popplarna, ekarna, valnötsträden, tallarna, granarna, robiniorna, bokarna, alarna och under den första asken. De talar om nuets plågor, men också om uråldriga myter, helgon och himlakroppar. I ”Jag såg ett träd” ser Eva Ström på tillvaron med drömmens gränslöshet, med ursinne, extas och humor.”

Så står det om Jag såg ett träd på Bonniers hemsida och här följer mina tankar om boken i fråga:

Spontant så märks det ju direkt efter några sidors läsning i boken att Ström har diktat ett tag (debuterade 1977 som poet, dvs då jag var tre år gammal) och har full kontroll över sin poesi.

Jag såg ett träd är en mustig diktsamling som är fylld till bredden och djupet med bland annat skog och myter (men även så mycket mer). Det känns lite som att läsa en hybrid av noveller och lyrik, då jag tillsammans med diktjaget rör mig från Askens väg och vidare mot förskingringens tid. Och att inte förglömma förbi Vassprinsessan som är född under vassens måne och som blivit vaggad som Mose i vassen.

Ibland känns det som om jag inte riktigt hänger med, då min blick vandrar omkring bland sidorna i Jag såg ett träd. Det är så mycket som händer hela tiden bland de raderna (Jo, så kan det gå till i poesins värld till och från…). Men det skapar bara en större nyfikenhet hos mig att försöka dyka djupare ner i diktsamlingens mångfaldiga dimensioner.

Jag läser vidare och Ström diktar inledningsvis i Faraos dröm:

”Det är dags att drömma sanndrömmar nu.
Vetenskapen kan inte längre ge svar på frågorna
utan strider om munskydd i tunnelbanan
och vet inte längre om svart är svart
eller vitt är vitt.”

Och några rader längre fram i dikten önskas en sanndrömmare som Josef för att tyda Faraos drömmar. Men tillslut kunde ingen ändå göra det.

Ibland får jag en känsla av ”vad är det egentligen jag sitter och läser” då jag läser poesi och detta händer fler gånger under tiden då jag läser Jag såg ett träd. Det är en förundran över hur poesin kan vara så annorlunda än någonting annat som går att läsa. Ibland känns det som jag inte förstår nåt av det jag
läst, men ändå förstår allt och det är väl som med konsten. Den talar till oss på djupet och det gör även dikterna i Jag såg ett träd.

Har jag förresten nämnt att jag slog i foten i en roddmaskin för några dagar sen och att såret inte läkt än? Jag är har nog en del katastroftänk i min tankevärld till och från, då jag funderar på om nån barsk läkare måste såga av foten pga ev. blodförgiftning som kan inträffa i småsår om oturen får härja fritt.

Vad har då denna katastroftanke med recensionen av Jag såg ett träd att göra? Ingenting eller så vill jag göra en jämförelse. Vad skulle hända om man sågade ner trädet i Jag såg ett träd, som jag läst ut och begrundar så här på söndagsmorgonen knappt innan klockan blivit åtta på morgonen?

Vad skulle hända om jag inte bara sågade ner trädet, utan även högg ved av det – för att kunna elda i den öppna spisen som jag vill ha i mitt framtida drömhem? Vad skulle jag kunna tyda i lågorna, när de dansar över de sprakande träbitarna som ger värme till min frusna människokropp?

Ja, detta är frågor som man kan fundera på i alla evigheters evigheter och det är det som är en del av skönheten i poesins fantastiska värld. Att man inte alltid kan få svar på allt. Poesin är så mycket djupare och högre än 1+1 frågor, vilket jag återigen blir påmind om då jag läser vidare i dikten Med en av dina tretton solar, där Ström förtrollar min blick med rader som dessa:

”Med en av dina tretton honungssolar
går du in i Lejonets tecken
och lägger ännu ett ägg i din korg
av samlade år. Men se, skalet är krossat,
det tunna skalet,
och gulan och vitan
snor sig om varandra
utan att kunna födas”

Det känns som om Ström rör sig smidigt mellan verklighet och myt, insvept i poesins mantel genom sidorna i Jag såg ett träd. Det är dramatisk och spännande läsning, där diktverket gnistrar som en vacker solnedgång över läsarens näthinna.