Det har blivit dags att recensera Nils Louis Fredrikssons debutdiktsamling Där ingen längre bor som har några år på nacken.

Jag uppskattade Fredrikssons senaste diktsamling I ljuset så levande som jag recenserat här:
https://nickopoet.com/2021/10/05/recension-i-ljuset-sa-levande-av-nils-louis-fredriksson-obygdn-forlag-2021/

Men nu har det blivit dags att nagelfara Fredrikssons första diktsamling som är en släkthistoria om sorg och saknad som utgår från byn Harrsele i södra Västerbotten.

Efter att ha läst några sidor av Där ingen längre bor, kan jag medge att materialet här är minst lika bra som i den senare boken. Det finns en ärlig och närvarande röst genom texterna som rör sig melankoliskt mellan nuet och minnen från förr.

Fredriksson diktar:

”farfar är där
med matpaket
som farmor gjort
stark och glad
en enkel man
som nöjer sig med
jobbet familjen
och gud”

Fredrikssons dikter i Där i längre bor är ganska enkla och det är just i den spontana enkelheten som han lyckas bäst med sin poesi. Dikterna känns renodlade när jag följer med diktjaget till en tid från förr som känns betydligt mindre komplicerad än vår nutid.

Där ingen längre bor är uppdelad i tio kapitel på ca femtio sidor och därefter följer ett kapitel vid namn ”Den hemliga kartan”, där poesin rör sig i en mer komprimerad form med dikttitlar som ”Mitt museum”, ”Vattenmassorna” och ”Bilkyrkogården” som jag citerar i sin helhet här nedanför:

”det var grusvägen
det var barndomen
jag var cowboy du indian
vi krigade och dog
och levde igen
och sprang till bilkyrkogården
mitt ute i skogen
hoppade in och körde
blev jagade av polisen
genom städer genom byar
klev ut bland stickiga barr
alltid barfota”

I rader som dessa lyckas Fredriksson fånga barndomens tid på ett inspirerande sätt och jag tycker nog att Där ingen längre bor håller en hög kvalité från första till sista sidan.

Jag tror att Nils Louis Frediksson är en poet vi kan räkna med i framtiden och ser redan fram emot nya diktsamlingar av poeten i fråga.