Hej på dig Matilda. Hur har du det? Det var ju ett tag sen jag intervjuade dig till min intervjuserie Lördagssoffan (https://nickopoet.wordpress.com/2018/05/19/poetens-lordagssoffa-9-matilda-sodergran/) för över tre år sedan. Vad har hänt sedan dess i ditt liv och på den litterära fronten?

– Hej Nicko! Det känns som att det var alldeles nyss, men mycket har hänt sedan dess. Jag har flyttat från en stor stad till en mindre stad och nu, äntligen, ut på landsbygden. Jag har också skrivit klart och redigerat min kortroman Nell och vid sidan av det arbetat med olika översättningsprojekt, dels uppdrag, dels mitt andra urval av svensk-amerikanska poeten Siv Cederings dikter, Kärlets dikt, som utkom i somras.

Kan du berätta lite om din kommande bok Nell som beskrivs som en poetisk kortroman enligt förlaget Ellips (som publicerar den)?

– Jag har skrivit på Nell i omgångar sedan hösten 2013, så den har vuxit fram vid sidan av dikterna och ligger på vissa sätt nära poesin. Man kanske kan säga att jag har använt mig av en poetisk metod för att skriva prosa – bilder, stämningar och ton står i fokus snarare än berättelsen. Men prosa är det, en kortroman som berättar utan att för den sakens skull ha någon regelrätt handling.

Den utspelar sig under tre sommarmånader och kretsar kring en kvinna vid namn Nell som bor tillsammans med sin hund i ett hus på vad som kunde vara den österbottniska landsbygden, där hon tillbringar dagarna med att promenera och vila. Kanske är boken en sorts utvecklingsroman, men där utvecklingen istället för att ske i en ungdom eller ett barn snarare sker i en vuxen, medelålders människa, om än fortfarande ett barn i betydelsen att vara någons vuxna barn, och där utvecklingen istället för att vara storslagen och dramatisk är nästan omärkbar och undflyende.

Hur har din kreativitet påverkats under coronatiden?

– Som för många andra har nog det här limbot haft en ganska dämpande effekt på kreativiteten. Jag har inte lyckats förvalta tiden som någon skapandebubbla, vilket väl till stor del också har berott på att jag har haft uppdrag som tagit tid vid sidan av slutredigeringen av Nell. Men jag är övertygad om att man skriver även när man inte skriver.

Så har det alltid varit för mig, att texterna mognar fram, nästan oåtkomliga för en själv tills de plötsligt uppenbarar sig efter längre perioder av tystnad. Men lite nytt har jag lyckats skriva. T.ex. har en dikt per månad sedan i mars dykt upp på Populär Poesis hemsida, där jag i år fick äran att vara ”huspoet”. Så den som är nyfiken får gärna kika in där.

Saknar du Österbotten? Eller har du blivit alltmer svensk ju längre tid du bott i Sverige? Hur länge har du bott där nu?

– Jag längtar till Österbotten hela tiden. Särskilt nu under pandemin. I vanliga fall kan jag vara där flera gånger om året, ibland under längre perioder och då känna att jag har en fot kvar där. Men nu då det inte varit möjligt har Österbotten känts längre bort än någonsin.

Jag har bott i Sverige i tretton år, men känner mig fortfarande inte svensk, jag försöker ha en ganska ”icke-binär” relation till det svenska och finlandssvenska för att inte känna mig allt för rotlös.

Avslutningsvis, har du läst några bra diktsamlingar på sistone som du skulle vilja tipsa om?

– Den senaste tiden har jag av en händelse läst flera samlingsverk. Det är intressant att läsa urval, för att man så tydligt kan se utvecklingen över tid i ett författarskap. Bl.a. har jag läst Vid oro skog av Ingela Strandberg som samlar dikter ur hennes verk från 1984–2014.

Jag har läst alldeles för lite av Strandberg och kände att det här var en bra introduktion till att gå djupare in i författarskapet – här finns både spännvidd och en sammanhållen kärna i egensinniga och sinnliga dikter. Innan dess läste jag Anna Rydstedts Samlade dikter. Jag återkommer ständigt till hennes dikter, kanske ett av de få författarskap som fortsätter intressera mig år efter år.

(Författarfoto: Niclas Fasth)