Efter att ha börjat gräva djupare bland österbottnisk poesi från forna tider, har det blivit dags att recensera Miraklet av Sven-Erik Klinkmann från 1992.

Det tog inte många minuter innan jag fick tycke för Klinkmanns finurliga poesi som har en sympatisk framtoning bland sidorna. Jag läser en bit in i boken där dikten ”Igelkotten” har smygit sig fram.

”Stjärnkalla kvällar
i augusti händer det

att vi sätter ut ett fat
under den blå rymden.

Det är för vår vän
från den lilla skogen.

När det prasslar i buskarna
börjar mitt hjärta dunka,

som om jag stämt träff
med en skyddsängel.”

En sån här melodramatisk dikt skulle lätt kunna bli pannkaka, men Klinkmann ramar in en poetisk bild med stillsam och levande närvaro. Jag läser vidare och till och från påminnner Klinkmanns poesi om Tomas Mikael Bäcks dikter. Speciellt när Klinkmann briljerar med sin spetsfyndighet i rader som dessa:

”Alla dessa rockstjärnor som dog på de mest konstiga sätt:
sländor i den korta indiansommaren.”

Miraklet är en kort bok på 52 sidor, men känns mycket mer än så i sin hemtrevliga framtoning, där själva vardagen är ett mirakel.

Ännu har en poetisk pärla uppenbarat sig bland de österbottniska lyrikskatter som jag bekantat mig med på sistone!