Finns det några som är bättre på att posera än poeter? Förutom film och rockstjärnor är det nog få. Hur ska man då se ut för att smälta in och bli en av poeterna därute?

Efter lite research på nätet av porträtt på poeter från förr i tiden, så tycks allvaret (där allt vad smilgropar heter lyser med sin frånvaro) vara ett säkert kort. Att hålla ena handen på hakan för att få lite mer tyngd i porträtten tycks också vara ett vinnande koncept. Kolla t.ex. in porträtt på Werner Aspenström, Daniel Fallström eller Bo Carpelan. Deras poetiska tankar hålls upp av en stadig hand.

Vill man ha en lite mer lättsam look, men fortfarande ha ena handen på huvudet, kan man posera i stil med t.ex. Vilhelm Ekelund eller Lars Norén som båda två har en mer lättsam framhållning där själva handen bara vilar mot huvudet istället för att stödjer det.

Om man nu vill ha ännu mer dramatik över sin framhållning kan man ju köra en Runebergare och hålla högra handen innanför rocken vid magen som Napolen också brukade göra på en del av sina porträtt. Det är nog ett koncept jag är lite nyfiken på att testa, men som jag betvivlar får ett lika majestätiskt resultat som hos dessa två herrar.

Men efter en del efterforskningar om det perfekta poetporträttet så inser jag att någonting hänt på senare tid…moderna poeter har börjat le. Kolla in en del av porträtt på t.ex. Henrika Ringholm, Rosanna Fellman och Bob Hansson. Rena rama solstrålar som blomstrar av poesi.

Hur vill jag då framstå som poet? Som den funderande, allvarsamma och viktiga poeten som vill förändra världen till en bättre plats? Eller mer som en vardaglig snubbe (snart gubbe…bara 3 år till 50…fast 50 är ju det nya 30 heter det väl nuförtiden? Om man ens får bli gammal i framtiden…eftersom när vi blir gamla, blir vi även ineffektiva medborgare som varken konsumerar eller tillför nåt till samhället och blir därefter lika attraktiva som gamla stinkande strumpor…ingen kul, men en mer och mer verklig verklighet….läs bara tidningarna hur gamlingar behandlas om ni inte tror mig…) som råkade bli poet, eftersom ödet ville det och har därefter mer frihet i själva framställandet av min personlighet på bild.

Jag minns när jag diskuterade författarporträtt med Thomas Wulff i samband med en intervju som jag gjorde med honom till Horisont för några år sedan. Vi diskuterade klichéer ang porträtt i samband med att jag ville fota honom med havet som bakgrund, vilket han inte tyckte var en sådan lysande idé, eftersom det var någonting som allt för många poeter sysslat med tidigare. Dvs haft havet som bakgrund för att få till en storslagen effekt av tidlöshet över sina bilder.

Har även diskuterat motsatsen till klichéer med Ulrika Nielsen, då jag funderade på att posera med kvällssoporna vid soprummet – någonting som enligt Nielsen förmodligen aldrig hänt tidigare bland porträtt på poeter. Idén blev aldrig av, men en halvdan novell som jag aldrig publicerat nånstans blev resultatet av den tanken.

Nåväl, vi får se vad det blir av Nickos poserande 2021 i samband med mitt kommande boksläppt inom en inte allt för avlägsen framtid. To be continuned…

(Foto från Pixabay)