Det har blivit dags för ännu ett reportage i min intervjuserie Förläggare om poesi, där jag kort och gott diskuterar poesi med förläggare. Dagens gäst är Thomas C Ericsson på bokförlaget Megafon.

Och så här presenterar sig Thomas för alla oss som inte känner till honom sedan tidigare:

– Född 1962 i Kungsbacka och bor numera  i Kisa med familj och fritidshus. Arbetar som bibliotekschef i Vimmerby. Bakgrund: startade poesitidskriften Den Blinde Argus 1985, kom ut med 50 nummer fram till 1995. DBA ombildades sedan till den nordiska poesitidskriften Megafon (fyra nummer 1996-1997). 

I denna veva föddes också internettidskriften Argus Area. Den har levt vidare sedan dess och har numera blivit kollektivbloggen Den Blinde Argus. Bokförlaget Megafon har sedan starten 1990 givit ut ett 20-tal titlar, mestadels svensk poesi. Bokförlaget Megafon har i stort sett samma kärna som låg bakom Den Blinde Argus. 

Ola Lindvall har huvudansvaret för teknik och formgivning medan Andreas Björsten är litterär redaktör. Övrigt: Krocketspelare och trumslagare.

Hur kom det sig att du startade upp bokförlaget Megafon och kan du berätta om förlaget? 

– Efter att vi startat tidskriften Den Blinde Argus 1985, vars första nummer trycktes i blygsamma 50 ex, så började diktmanusen skickas in i en allt stridare ström. Efter ett par år utökade vi utgivningen från 4 till 6 nummer per år. 

Men många av de manus vi fick in var alltför omfattande och bra och fick inte plats i tidskriftens begränsade utrymme, då startade vi bokförlaget Megafon för att kunna ge utrymme för alla de bra poeter som figurerade i tidskriften Den Blinde Argus. Efter några år så blev det för tungt och kostsamt och tidsödande att driva både en tidskrift och bokförlag på ideell basis.

Vad innehåller ett bra poesimanuskript enligt dig? 

– En personlig ton. 

Finns det något tydligt mönster i mindre lyckade manuskript som ni refuserar? 

– Att de skulle tjänat på att skrivits om några gånger till.

Du diktar ju även själv. Vad skulle du säga kännetecknar just din lyrik? 

– Jag har skrivit poesi i snart 40 år, men oftast väldigt sporadiskt. Under tiden med Den Blinde Argus skrev jag inte så mycket, var nog för självkritisk i och med jag satt och refuserade andras dikter, som oftast var mycket bättre än mina egna. På senare år har jag blivit mindre självkritisk och mer produktiv. 

Det är svårt att finna tiden för skrivandet när man har ett heltidsarbete och flera halvtidsintressen. Men skrivandet är en nödvändig ventil till det vardagliga livet som bibliotekschef och kommunal tjänsteman. Då tvingas språket att vara mer formellt och fyrkantigt i olika tjänsteskrivelser och rapporter. 

I det egna skrivandet försöker jag sätta ord på det som uppstår mellan tanke och text. Har ett par olika manus som jag arbetar med just nu, lite olika teman och innehåll.

Hur viktig del tycker du att dom små förlagen har när det gäller utgivning av poesi i Sverige?

– Genom historien har ju de små oberoende förlaget varit de drivande vad gäller att ge ut ny experimentell poesi. Allt från Erik Lindegrens ”mannen utan väg” till 70-talets ”stencilpoeter” Bruno K Öijer och Eric Fylkeson. Nu erbjuder den nya tekniken, med print-on-demand, helt nya förutsättningar med små upplagor och snabba produktionstider. 

De senaste åren har ju egenutgivningen, mikroförlagen och de små oberoende förlagens utgivning mer eller mindre exploderat. På gott och ont. Det innebär ju en otrolig bredd i utgivningen, alla kan mer eller mindre ge ut sina egna böcker för en rimlig kostnad, men det blir stora problem att nå sina läsare då det är svårt att sälja och distribuera litteraturen utanför en mycket liten begränsad krets.

Den traditionella dagspressen har också en nerbantade litteraturbevakning som bara uppmärksammar en promille av de utgivna böckerna. Mycket bra böcker och författarskap riskerar tyvärr att drunkna i denna utgivningsflod om man inte lyckats hitta en bra egen plattform att förmedla sina böcker ifrån. Poesibloggar, poddar och andra alternativa kanaler får en allt viktigare roll för de nya författarskapen och alla små förlag.

Nämn några böcker du är stolt över att ha gett ut på ditt förlag och berätta lite om dem.

– Det sista numret av Den Blinde Argus var en riktig pärla. Vi försökte summera de tio åren vi varit verksamma, med tidskrifter, liveuppläsningar m.m. Totalt publicerade vi över 250 författare genom åren. I det sista tjocka dubbelnumret medverkade Bruno K Öijer, Pamela Jaskoviak, Arne Johnsson, Kristoffer Leandoer, Maria Gummesson (numera Küchen), Petter Lindgren, Bob Hansson, Helena Looft m.fl. m.fl. 

Efter det numret låg vi i träda ett antal år gjorde vi en nystart med att ge ut Lukas Moodyssons ”ungdomsdikter” 2014. Vi sammanställde alla de dikter han publicerat i 80-talets fanzines under åren innan hans bokdebut, Den Blinde Argus, Spao Spassiba m.fl. plus ett antal opublicerade dikter. Det blev en väldigt spännande samling.

Sedan är det oundvikligt att nämna Peter Lindforss och hans ”Det finns mer”, som vi också släppte 2014. Det blev hans återkomst till poesi efter 30 års frånvaro. En fantastisk samling dikter som visade upp en ny, fördjupad sida av hans diktande. Tyvärr blev det hans sista bok. Sommaren 2015 gick han bort, slutade sina dagar som hemlös och sjuk.

Det kändes också väldigt hedrande att få ge ut Andreas Björstens samlade dikter i våras. Han har under flera decennier varit ett mycket aktiv livepoet, gett ut ett antal diktsamlingar på små oberoende förlag och varit en viktig röst i olika poesidebatter under åren. 

Under devisen ”allt ska” med samlade vi ihop alla publicerade dikter vi kunde hitta plus ett antal hittills opublicerade och fick ihop en späckad poesipocket på över 300 sidor. Tyvärr släpptes den precis när coronapandemin så alla planerade uppläsningar i samband med boksläppet fick läggas på hyllan.

Vad tycker du om finlandssvensk poesi?

– Jag har alltid läst och uppskattat finlandssvensk poesi. Trist att det inte sker ett större utbyte av litteratur mellan de nordiska länderna. Håkan Sandell och jag hade ett projekt 96-97, tidskriften Megafon, där vi försökte skapa en plattform för ny nordisk litteratur. Men postens portopolitik och svenska Statens Kulturråd satte käppar i det hjulet.

Men den finlandssvenska poesin har alltid legat mig varmt om hjärtat. De första favoriterna är förstås Elmer Diktonius och Gunnar Björling. Sedan har jag följt Agneta och Martin Enckell, de har varit flitiga gäster på olika svenska poesifestivaler m.m. Just nu läser jag Eva-Stina Byggmästars senaste samling ”Vox amoris”, mycket starka dikter.

(Författarfoto: Håkan Sandell)