Det har blivit dags för det sjätte reportaget i min intervjuserie Förläggare om poesi, där jag intervjuar förläggare på svenska och finlandssvenska förlag och frågar lite om lyrikens roll på förlagen. 

Dagens intervju är med Martin Welander på Schildts & Söderströms och så här presenterar sig Martin: Jag jobbar på Schildts & Söderströms sedan 2016. Tidigare har jag varit verksam som kritiker och litteraturforskare, och disputerat vid Helsingfors universitet 2013 med en avhandling om R.R. Eklunds aforistik (Grå verklighet, gyllne fantasi, SLS 2014)

Trevligt att du vill medverka i det här projektet Martin. Hur viktig del är utgivning av poesi på Schildts & Söderströms?

– Poesin är en viktig del av vår utgivning. Vi strävar efter att ha en bred utgivning i alla genrer, och då är poesin förstås en självklar och central del av det.

Hur stor del av alla poesi manuskript refuserar ni på ett ungefär varje år och vilka är de vanligaste bristerna i dem? 

– Vi får in väldigt många poesimanuskript, vilket är glädjande. En mycket liten del av de spontant inskickade manuskript vi får utkommer hos oss. Till de vanligaste bristerna hör att poeten inte riktigt hittat fram till ett eget uttryck. Mycket av den poesi vi får in håller en hög nivå och kan vara intressant på olika vis, men kanske det där lilla extra saknas.

Vad innehåller riktigt bra lyrik enligt dig som förläggare? (Dela även gärna dig ett par exempel på diktsamlingar som du uppskattar mkt från förr till nu)

– Riktigt bra lyrik kan se ut på väldigt olika sätt, rent formmässigt. Ett par personliga favoriter är Tua Forsströms Efter att ha tillbringat en natt bland hästar och Gösta Ågrens Jär. Det finns många diktare ur historien som fascinerar, från Sapfo via Shakespeare och Fröding till Södergran och Boye. Poesins historia är rik och levande.

Vad tycker du om det poetiska klimatet i Svenskfinland 2020?

– Poesin i Svenskfinland 2020 mår ganska bra, tycker jag. På Schildts & Söderströms har vi gett ut åtta lyriktitlar i år, vilket är fler än under ett genomsnittsår. Av dessa är fem nya diktsamlingar (Gösta Ågren: Dikter och slutsamtal, Tomas Mikael Bäck: Vers, Victor von Hellens: Något i tiden håller på att ta slut, Kurt Högnäs: Någon gav vinden ton, och Autofiktiv dikt av Heidi von Wright). 

Sedan har vi två samlingsvolymer (Claes Andersson: Jag har all tid i världen och Hanna Lundström & Maija Hurme: Rassel prassel poesi), och en nyutgåva (Tua Forsström: En kväll i oktober rodde jag ut på sjön). Förutom vår utgivning finns det flera andra förlag som ger ut högklassig lyrik på svenska i Finland, vilket är mycket välkommet.

Och om vi sneglar mot väst o grannlandet Sverige…Vilka tycker du är de största skillnaderna mellan länderna om vi jämför poesi utbudet genom tiderna?

– Mycket är sig likt på båda sidor om Östersjön, men historiskt har vissa skillnader funnits. Den banbrytande finlandssvenska modernismen, som ju främst gällde lyrik, är förstås det kändaste exemplet. En fin sak är att intresset för finlandssvensk poesi fortsätter att vara stort i Sverige. 

I den nyligen utkomna drygt tusensidiga volymen Svensk poesi (red. Daniel Möller & Niklas Schiöler, Bonniers 2016) konstaterar redaktörerna i förordet att de velat framhålla ”den finlandssvenska poesins särart och tyngd”, och vidare: ”Omkring tre procent av alla med svenska som förstaspråk bor i Finland, men räknat från och med Runeberg är var sjätte poet i antologin hemmahörande på andra sidan Bottenhavet.” 

Det är smått otroliga siffror, som visar på vilken fantastiskt levande och rik poetisk tradition vi har (och då har redaktörerna lämnat bort flera yngre finlandssvenska poeter som absolut borde vara med).

Vad tror du om poesins framtid? Kommer den förbli i bakgrunden av deckare och matlagningsböcker eller kommer människan vakna upp en vacker dag o inse lyrikens storslagna värld och börja läsa poesi som aldrig förr?

– Om framtiden vågar jag inte sia, men jag har svårt att tänka mig en värld utan poesi. Poesins popularitet har varierat genom århundradena, men den har alltid funnits där.