Det är mkt kaffe och regn i debutdiktsamlingen av Von Hellens och innan jag ska skriva lite om boken i fråga så ska vi se vad Schildts och Söderströms skriver om den på sin hemsida:

“I Victor von Hellens debutdiktsamling glider valarna tysta under en båt i atlanten. En blodapelsin lämnas på den bäddade sängen, vid köksbordet spelar någon yatzy. I en annan tid simmar en pojke mellan sjögräs och gammelgäddor. 

Victor von Hellens skriver med ett stort allvar om eviga ämnen: kärleken, saknaden, tidens obönhörliga gång. Han skriver med melankoli i en tid där allt ska vara ironiskt. Om hur vi aldrig kommer från känslan av att han förlorat något.”

Jodå, det här var inte så tokigt för att vara en debutdiktsamling. Von Hellens skriver rätt tillbakalutat, men med skärpa för detaljer och djup. Att läsa Något i tiden håller på att ta slut får mig återigen att inse hur svårt det är att få ihop en fungerande helhet i en diktsamling, vilket Von Hellens lyckats helt godkänt med. 

Jag fastnar direkt för den andra dikten på sidan åtta och läser:

“hon hängde sig i en lyktstolpe en kall januarimorgon i Paris 1855

i rännstenen bredvid låg en annan död poet 

      som ingen heller någonsin läst

tillsammans hade de under sina korta liv

helt obemärkt lyckats plocka isär

mänskligheten

det är därför den moderna människan 

alltid har en känsla av att något fattas

vi kokar kaffe går till jobbet 

skapar oss liv

men alltid med känslan av att något

i något skede

gått förlorat”

Applåd, Von Hellens! Jag läser vidare i Något i tiden håller på att ta slut och rör mig mellan “stadsborna där de går/under tunga himlar/med Atlantvinden i håret/hukande över/sina vardagar” och vidare till: “på instagram blommar körsbärsträden/i Tokyo/ Vi har inte skypat på nästan en vecka nu”.

Det händer rätt mycket bakom den vardagsrealististiska nutidskänsla som genomsyrar boken. Det är barndomsminnen blandat med promenader från Lappviken till Hesperiaparken till en begravning i Björneborg.

Jag tycker Något i tiden håller på att ta slut känns som en ärlig och pigg debut som ger mersmak och hopp om ännu en nytänd stjärna på den finlandssvenska poesihimlen.

Boken känns genomarbetad och trots att jag inte riktigt förstår de finska meningar som dyker upp lite här och där, så är det väl en påminnelse om att jag en gång för alla borde lära mig det finska språket lite bättre efter alla i år som jag bott i landet. (Det är väl det tredje svåraste språket i världen, så jag borde bli lite ursäktad över att det tar mig sån tid för mig att lära mig det…)

Kort och gott. Vardagsrealistisk poesi som sticker ut ur mängden med både humor och värme och en lagom dos melankoliskt skimmer. Något i tiden håller på att ta slut av Victor Von Hellens är en helt bra debut att sätta tänderna i!