Välkomna till det femte avsnittet av min intervjuserie “Förläggare om poesi”, där jag under hösten/vintern kommer intervjua förläggare på svenska och finska förlag och bland annat diskutera deras relation till poesi.  

Denna gång får ni träffa Bo Ranman som startade upp bokförlaget Fri Press för över femtio år sedan på Experimentgymnasiet i Göteborg och som därefter hamnade under många år i Kvarnbyn i Mölndal. 

Från 1983 förflyttades Fri Press vidare till i en liten gård på landet, i Storåns dalgång i närheten av Rävlanda. (Med medarbetarna, Dag Persson som finns i Malmö och Sara Lundstedt i Leipzig.)

Trevligt att du vill medverka i min intervjuserie Bo. För oss som inte känner dig från förr. Skulle du vilja bjuda på en liten presentation av dig själv?

– Jag har jobbat som lärare i många år, SO-lärare men mycket som speciallärare för elever med särskilda behov. Har också arbetat med bistånd och regnskogsfrågor. Hela 1970-talet arbetade jag i speditionsbranschen, satt i fängelse för vapenvägran och reste mycket runtom i världen. Har varit vegetarian sedan 1970

Fri press har funnits i 51 år i år och du startade upp förlaget 1969. Vad minns du av den tiden när det gällde utbudet av poesi och hur ser du tillbaka på ditt förlag genom alla år som gått?

– Fri Press startade med stencilerade häften producerade på Experimentgymnasiet i Göteborg i den frihetliga tiden och miljön. På 1970-talet blev förlaget en del av en rörelse som kom att kallas Stencil-poesi tillsammans Eric Fylkeson och Bruno K Öijer, Feber och Guru-papers. 

Fri Press skilde sig lite genom en mer buddhistisk inriktning inspirerad av bland andra Jack Kerouac och Gary Snyder. Under de åren publicerade vi bägge dessa författare samt Allen Ginsberg. Hela rörelsen var ”underground” och befann sig långt ifrån parnassens poetiska sällskap.

Vilka är de största skillnaderna i själva dikthantverken från den tiden fram till idag?

– Idag finns det fortfarande en stor skillnad mellan de diktare som rör sig i Akademins kretsar och den stora mängd mer ”folkliga” poeter ute i landet. Värt att nämnas är haikupoesin som blivit något av en folkrörelse. 

Kanske är begreppet Underground idag förlegat jämfört med stencilpoesieran på det anarkistiska 70-talet. Dock, när den väl etablerade poeten Håkan Sandell ville ge ut sin ”ungdomssynder” Himlen tippar över postpunkpoesi 1981 – 1987 så vände han sig till Fri Press som av många ses som just ett undergroundförlag.

Idag finns många skrivarkurser. Det finns många fler små förlag och den moderna tekniken gör att man inte behöver stå i en källare och kämpa med en Gestetner duplikator för att ge ut små upplagor.

Nu kan man med digitalteknik ge ut relativt små mycket fint tryckta upplagor. Vem som helst kan också bli sin egen förläggare, även om de små förlagen behövs om man vill nå längre än den närmaste vänkretsen.

Ni ger ju ut väldigt olika genrer och på er hemsida står det: “Fri Press förlag ger ut nyskriven svensk lyrik, äldre kinesisk och japansk poesi, beat, haiku-dikt, senryu, haiga, reseberättelser, romaner, noveller, historia – och ännu mer.”  Finns det nåt som du inte skulle ge ut inom poesins värld?

– Fri Press har, som sagt, funnits i många år och jag har haft flera olika samarbetspartners och det har gjort utgivningen lite spretig. På 1980-talet samarbetade jag med Brutus Östling. Vi startade också tillsammans förlaget Symposion. Då hade utgivningen en mer politisk och samhällsvetenskaplig inriktning. 

Idag är haiku och annan modern poesi kanske det som vi ägnar oss mest åt. För några år sedan gav vi vid sidan av poesin ut några bra deckare och thrillers vilket gav oss ekonomi att satsa på mer olönsam utgivning. Vi har publicerat poesi av många slag, men det vi inte skulle ge ut är det som vi inte tycker har de kvalitéer vi eftersträvar. Vi vill också ha ett personligt och nära samarbete med de poeter som vi publicerar.

Vad innehåller en riktigt bra diktsamling enligt dig och vad är det som refuseringar oftast faller på?

– Ett språk som tydligt förmedlar känslor och intryck som ger resonans hos läsaren. I ”god poesi” identifierar inte bara läsaren sig, utan blir också ”medskapande” med sina associationer och egna tankar. 

Inte minst i den korta haikudikten som kan liknas vid en liten sten som kastad i en damm ger ringar på vattnet. Som den här japanska haikun som vi presenterar i nästa nummer av Haikumagasinet, en återkommande liten skrift med illustrerad haiku i serieformat.

betraktar månen

sedan vandrar vi hem

min skugga och jag

(Yamaguchi Sodo)

Allt vi publicerar skall på något sätt ingjuta hopp hos läsaren och gärna ha någon slags allmängiltighet. Det finns många som skriver poesi som en slags terapi. Man säger ibland att många skriver för skrivbordslådan och det är nog sant, men det fyller ett eget syfte också.

Du har ju inte bara publicerat andras diktsamlingar utan även skrivit en del böcker själv med titlar som “Utan byxor i Essaouira och andra berättelser” och “Bryggan mellan skymning och gryning”. Vad skulle du säga är den röda tråden i ditt författarskap?

– Det är två exempel på saker jag skrivit om. Utan byxor i Essaouira är en del i en serie skrifter med olika berättelser om äventyr från mina resor i alla olika världsdelar. Bryggan mellan skymning och gryning är ett exempel på vad som kanske är det jag ägnat mest tid åt, nämligen att tolka och presentera japanska och kinesiska, i huvudsak buddhistiska poeter på svenska. 

Utöver dessa två spår har jag skrivit lite mer fackinriktat, historiskt och geografiskt. Till exempel om min familjs historia som räkfiskare och om mitt arbete med regnskogsfrågor och biståndsarbete bland shipibofolket i det inre av Amazonas.

Om du skulle rekommendera tre diktsamlingar som betyder mycket för dig från ditt förlag från 1969 och fram till idag. Vilka skulle det bli och varför just dem?

– Det var svårt! Men eftersom min inspiration redan när jag gick på högstadiet kom ifrån Jack Kerouacs skildring i Dharmagänget av Gary Snyders arbete med att tolka Han- shan, den mystiske kinesiske poeten och filosofen, så blir min egen utgåva av Han-shan Kalla Bergets poesi* en av dem jag väljer, inte minst för att jag sysselsatte mig i 40 år med att forska på detta. 

För cirka tio år sedan samarbetade jag med Håkan Sandell för att presentera en mängd poeter från de delar världen som vi inte har så stor kännedom om. Resultatet blev Jag erkänner att jag levde upp mitt liv – åtta poeter från Afrika och Asien. Det var ett spännande samarbete. 

Ett annat sådant samarbete var arbetet med att tillsammans med översättaren Göran Ekström presentera den finska poeten Leif Färding på svenska. Ett samarbete som också innebar att vi tog fram fina akvareller av Tiiti Mendelin som illustrationer till dikterna.

* Som nu ingår i samlingen Kinas Dharmagäng.

(Foto: Mats Peterson)