Det har blivit dags att recensera en bok av Heidi Von Wright som både imponerat och fått mig helt oberörd av tidigare verk. Vad har vi nu då månntro? Autofiktiv dikt, det låter ju spännande, men icke sa Nicko!

Det här var då ett riktigt sömnpiller som känns mer malande prosa än poesi. Innan jag ska sätta igång och tycka till mer, så ska vi se vad Schildts och Söderströms säger om boken på sin hemsida:

Det finns olika slag av minnen: egna personliga minnen, släktens minnen, konstruerade minnen, föreställningar och rena rama påhitt. Berättelserna är viktiga, fiktionen gör det lättare att minnas. Heidi von Wright har skrivit ett slags släktkrönika, hon har gjort nedslag i den lilla stump av familje- och världshistorien som utgör de senaste drygt hundra åren.”

Alltså, det är ju inte nåt fel på Wrights författarskap, men Autofiktiv dikt känns avslagen (säkert meningen att den ska kännas så) och oinspirerande. Det är mycket av “Min mormor sa” och “Min farfar sa” varvat med fragment från barndomsminnen av olika slag. 

Så här kan det låta..på sidan 38 läser jag t.ex.:

“Min mormor sa. Varje lördag eftermiddag när

skolarbetet tagit slut gick vi till busstationen och

firade med en glasspinne. Ibland fick vi sällskap av

beväringar på kvällspermission. Du måste förstå,

vi hade enkla nöjen på den tiden.”

och vidare på sidan 56:

“Min farfar sa. Pappa var direktör för Dalsbruk. Varje

morgon gick han genom alla avdelningar, önskade

arbetarna god morgon och kontrollerade att alla 

hade allt de behövde. Han var vänlig och omtyckt. 

Han trodde gott om alla, det är en fin egenskap som

kan vara bedräglig. Så sa min farfar.”

Det här är en bok jag definitivt inte kommer in i och det stör mig eftersom jag verkligen försöker. Istället far mina tankar iväg till “Som om m” av Von Wright som var en klockren diktsamling som kom ut för några år sedan. 

Jag tycker nog att Wright är en rätt skicklig poet när jag ser tillbaka på det jag läst av henne tidigare, men Autofiktiv dikt blir nåt antiklimax som jag med nöd och näppe orkar ta mig genom. 

Visst finns det några guldkorn i boken som t.ex. på sidan 36 där Wright skriver:

“Vi lekte kurragömma. Jag hittade ett bra gömställe.

Ingen hittade mig. Jag förberedde mig på att sitta 

där resten av mitt liv.”

Tyvärr gnistrar det till för sällan i den här stilen i Autofiktiv dikt och visst, kanske jag missar nåt som man “borde” se i boken. Däremot kanske min lillasyster i Småland skulle uppskatta den här sortens litteratur mer än mig. En julklapp fixad med andra ord. 

Nä, nu ska jag traska ut i skogen och titta på kråkor som kraxar under den stålgrå novemberhimlen som stirrar ner på vår trötta gamla moder jord…