Jag gillar att läsa poesi från äldre poeter. Såna som har varit med ett tag och det kan man väl säga att Sjögren varit sedan debutboken “Håll portarna öppna” från 1958..

På Bonniers hemsida kan man läsa följande om boken jag ska recensera om några sekunder:

“I diktsamlingen ”I grenverket” rör sig Lennart Sjögren i en gränslös värld mellan dröm och vakenhet, mellan evighet och förgänglighet. Varje uppbrott är också en återkomst; tystnaden och mörkret sänker sig och utgör kanske också en början.”

Jag upplever I grenverket som en abstrakt och samtidigt väldigt närvarande bok som jag gillar från första sidan. Det finns en känsla av tidlöshet i Sjögrens diktande och fort försvinner jag in en behaglig dvala genom att läsa hans poesi som handlar mycket om livet, döden och tiden. 

Sjögren diktar på sidan 24:

“Tystaden efter regnet 

när någon har rest bort

och aldrig återkommer 

eller att ett barn just har blivit fött

Insekterna sitter där med sina spröt

människorna står där i sina skor

och väntar på vad som ska komma

efter en sådan tystnad.”

Att läsa Sjögrens dikter känns som att lyssna på en gammal vis man som talar poetiskt om mångbottnade ting. Det här är stillsam och ytterst behaglig poesi som känns som en underbar kontrast till det formel-1 tempo som snurrar runt den moderna 2020 människan.

Trots att I grenverket är knappt fyrtiofem sidor lång, känns diktsamlingen betydligt djupare än så. Kortare dikter varvas med längre och mitt i den stillsamma tonen som genomsyrar boken flammar mer dramatiska bilder (klädda i poesins språk) upp på sidorna. Som på sidan 38 där Sjögren diktar:

“Med tänderna fastbitna 

i det alltmer avgnagda livsbenet

med märgen utsugen

Tills svarta natten

med dagens höga klara

plötsligt kommer 

och vi släpper greppet

gripna av en annan hunger.”

Så kan det gå. Jag hoppas Sjögren lever många år till och kan fortsätta skriva inspirerande diktsamlingar i stil med I grenverket.