Gillar du dikter som handlar om naturen? Om fält, slagregn och ängsliga ängar? Är spännande texter om floder och sjöar din melodi?

Om svaren på dessa två frågor är Ja, så kommer du säkerligen gilla En gång drar regnet in över land av Clara Bolmsjö. Förlaget Trombone skriver följande om Bolmsjös andra diktsamling på sina hemsida:

“En gång drar regnet in över land är en prosalyrisk skildring av vattnets kretslopp och samtidigt en existentiell berättelse om att bli sin egen men ändå känna samhörighet med allt. Vågornas stadiga rytm pulserar genom varje versrad. Här finns alla vattnets former, från regnet som faller över allt och alla, över den ogästvänliga isen, till den lilla bäcken som trotsar vattenmassorna”

Jag ska vara ärlig. Innan jag började uppskatta poesi, så hade jag mest läst naturromantisk poesi och jag tyckte det var så otroligt trist att läsa rad efter rad om nåt träd i en skog. Några år senare började jag uppskatta dikter om hav, skog och mark och därefter kan Bolmsjö pusta ut. 

En gång drar regnet in över land är alltså prosalyrik och Bolmsjö vet hur man skriver vackert och träffsäkert. Jag kan tänkta mig hur hon sitter intill ett antikt ekbord och skriver ner sina dikter på pergament med fjäderpenna och bläck. Hennes ord och meningar känns ompysslade som en kärleksfull mor tar hand om sina barn och inget av diktandet lämnas åt slumpen.

Några sidor in i boken läser jag: 

“ Att vända igen, uppströms som smolten

i dagsljus när älven är högljudd och sval.

Och det luktar bekant av klippor och gräs

så att fiskarna vet vilka vägar att gå.

De följer en vittring mot välkända vatten

och kryssar i vindar som vispar en våg

till en rasande vägg. För en plats de har lämnat,

men söker igen när det börjar bli kväll.”

Och efter ytterligare några sidor läser jag vidare:

“Det klarnar igen, lättar och lyfter.

Luften är större, strävare, Skarp,

som av sjöfolk och svett. Deras skutor och skepp

sedan urminnes tider, skötsel. Skick.

Att leva vid hamnar av längtan och land

som sluttar mot öppenhet, räckvidd. Rymd,

utan skrymmande skaror, samlingar, stress,

bara vidsynta vatten. Hav. Horisont.”

Och i den här stilen fortlöper texten genom bokens femtioåtta sidor. Jag ser nästan varje dikt som en liten tavla som en del i en större tavla som ramar in boken. Det känns stillsamt och vackert att få ta del av naturen och havet genom dikterna i En gång drar regnet in över land.

Vad finns det att klaga på ang boken då? Rakt på sak så är den är inte lika bra som debuten Jordkropp, men det är en helt annan story och finns ingen idé att börja jämföra böckerna. 

Kort och gott. En gång drar regnet in över land är ett prosalyrisk äventyr insvept i vattnets kretslopp, där människans strävan efter samhörighet reflekteras i diktens landskap. Fint så!