Vilken spännande resa det har varit att arbeta med Lördagssoffan under de två år som projektet existerat. Jag har lärt mig så mycket om poesi av de poeter som jag har intervjuat och det känns vemodigt att soffan snart har gjort sitt. Två intervjuer återstår och en av dem är den som ni kan läsa här.

Dagens gäst är Kristian Lundberg från Malmö (Född 1966) som debuterade 1991 med diktsamlingen ”Genom September”. Sedan dess är han snart uppe i fyrtio böcker inom olika genrer och är väl en av Sveriges mest kreativa författare.

Kristian är aktuell med diktsamlingarna ”Requiem över en förlorad son: första delen i en trilogi (Lindelöws bokförlag) och Hemmets lugna vrå (Pequod Press) som kom ut förra året.

 

Välkommen till Lördagssoffan Kristian. Fantastiskt kul att ha dig på besök här! Hur kom poesin in i ditt liv och vad har den gett dig?

– Det finns på ett sätt en klart angiven brytpunkt där det finns ett före lyriken och ett efter att ha mött lyriken. Jag kommer verkligen inte från en bokläsande familj som premierar bildning, det vi hade hemma i bokväg var typ gratisutgåvorna av ”Det bästa” – Och det som blev avgörande för mig var ett besök på skolbiblioteket där jag av en slump drog ut en urvalsvolym av Gustaf Frödings dikter.

Det var Svalans utgåva som var försedd med den där klassiska bilden av Fröding i nattsärken med en galen stirrande blick. Så, det var med den bilden som jag kom att bli intresserad av lyrik. Jag tänkte att det där, mannen med galen blick och nattsärk, tycktes vara en man som hade svar att komma med. Och så började jag läsa.

Från Fröding kom jag sedan att beta av hela skolbibliotekets lyrik, inte så omfattande precis, men jag gick hylla för hylla i bokstavsordning. Jag var 12 när detta ägde rum. Jag minns än idag den där svindlande känslan av ett o’ndligt mysterium, någonting obegripligt som verkligen lockade mig.

Jag hade inga planer på att skriva själv, likaså hade jag ingen avsikt annat än min egen för den där bildningsresan jag påbörjade där. Att jag sedan mer och mer kom att skriva – och det just lyrik – tror jag hade med punken att göra. Vi hade ett band. Och jag skrev en del texter. Det blev till slut lyrik. Det var viktigt för mig, hela punkrörelsen. Äga sin egen makt. Ta kontroll över sitt uttryck. Och aldrig böja rygg för någon som helst överhet.

Du har ju gett ut böcker sen tidigt nittiotal och gav nyligen ut diktsamlingen ”Requiem över en förlorad son” som jag recenserade och skrev gott om här på min blogg. Kan du berätta hur den boken kom till och dina känslor kring den?

– Den boken var länge helt omöjlig för mig att skriva. Istället kom jag att på olika sätt kretsa runt tematiken utan att klara av att mer tydligt stiga in vad jag ville säga. Jag kan dra mig till minnes att redan i min debutsamling, från 1991, finns det en dikt som heter Inför en nedlagd barnkista.

Jag skrev den snabbt och intensivt, för att om jag skulle hinna tänka efter för mycket hade jag inte klarat av att fullfölja det. Som ett andetag. Snabbt. Och för mig till slut livgivande.

Boken handlar om just vad titeln anger, en sorgesång över en förlorad pojke, en gosse som föddes och dog under en och samma dag. Det är kanske min mest personliga bok – och efter att den var färdig för tryck har jag inte klarat av att ha med den att göra. Mina friex är undanställda i garderoben. Jag tänker att boken får leva sitt eget liv utan min medverkan.

Poeter och diktsamlingar som inspirerat ditt skrivande?

– Pär Lagerqvist, Petter Bergman, Göran Sonnevi. Håkan Sandell. Bo Bergman. Allt av dem. Och i en återkommande läsande rörelse.

Du har ju fått en hel del uppmärksamhet för dina böcker och speciellt Yarden som kom ut för ca 10 år sedan och som även blev film. Vad tänker du om den boken, så här ett decennium senare och är du nöjd med filmatiseringen av den?

– Jag kan ibland, vissa tillfällen, vara stolt över att jag lyckades skriva Yarden. Och att den till slut kom ut, även om ingen till en början ville ge ha med den att göra. Men mest av allt låtsas jag som om det är någon annan som har skrivit den. Det kan vara farligt att bli så förknippad med en enda bok.

Jag vet inte hur många som tror att det var med Yarden jag debuterade. Filmen ja? Den är problematisk, på många sätt. Jag tänker numera att det är Måns Månssons egna konstnärliga verk som han har skapat – och som jag inte kan ta ställning till, på det sättet. Min bok är min bok, hans film är hans film.

Vad tycker du om finlandssvensk poesi? Några poeter du gillar härifrån?

– Jag var och är förtjust i kretsen som kallades Pojkgruppen Kain – jag följer den finlandsvenska lyriken med stor nyfikenhet, redigerade för ett par år sedan en urvalsvolym finlandsvensk lyrik. Jag kan på många sätt tycka att den finlandsvenska lyriken är djärvare än den rikssvenska, likaså mer prövande.

Det är en sorg att det numera tycks vara en avgrund mellan våra länder när det handlar om att läsa över gränserna. Svenska poeter hade mått bra av att ta del av sina kollegor i Finland. Och sedan tycker jag att Tua Forsström är ett geni.

Framtidsplaner för skrivandet? Några nya böcker på gång?

– Jag har inga framtidsplaner för skrivandet. Jag skriver hela tiden. Och framtiden är mer av ett pågående nu. Jag har en del udda projekt på gång som jag hoppas kunna göra till verklighet.

(Författarfoto: Caroline Andersson. Med tillstånd från Ellerströms)