Hej på er allihopa! Det har blivit dags för ett nytt avsnitt av Lördagssoffan och dagens gäst är författaren Krister Gustavsson (född 1952) från Skövde, (staden som ligger invid platåberget Billingens fot och mitt emellan de stora sjöarna Vänern och Vättern) i Skaraborgs län.

Krister Gustavsson är sedan många år bosatt i Uppsala. Debuten som författare skedde med en diktsamling 1975. Efter det debuterade han en gång till 1987 med kortromanen ”…bak Himalajas rand…” (ett citat från Lennart Helsing).

Efter detta har det blivit ytterligare femton titlar, bl.a. en grafisk diktsamling i bibliofil upplaga Lonely men (2020). Den nu aktuella långdikten Toposatopicus (2020) är en sjukdomsbetraktelse över kropp, topografi, samhälle, religion, sociala strukturer… ja,allting (som han uttrycker den själv).

 

Välkommen till Lördagssoffan Krister. Beskriv ditt första möte med poesin när den fick dig att inse att det här var någonting du ville syssla med i ditt liv.

– Jag kommer från ett hem utan litteratur, men där fanns ändå, om än inte djup bildning vad gäller de sköna konsterna, så ändå en verklig respekt för bildning, litteratur och konst. Den första poesi jag mötte var Gustaf Frödings. Min pappa läste högt och med inlevelse.

Den viktigaste källan till lyrik och litteratur var annars radion. Ur radion kom Dagens dikt, med Nils Ferlin, ur radion kom Lennart Hellsing och Povel Ramel. Fantastisk poesi. All den goda barnpoesin har jag på papperet inte mött förrän jag som vuxen läst den för mina barn. Det är nog sant att mina första djupa intryck av poesi gavs mig via etern.

Så var det under ganska lång tid. En annan poet som nådde mig via högtalare var Barbro Hörberg. Fortfarande anser jag att det var radion som skänkte mig ordkonsten. Därför ser jag visan som en fullvärdig del av poesin. Men det skulle dröja länge innan jag själv kom i närheten av en tryckt diktsamling. Det skedde en patetisk dag då jag som fjortonåring klev in på den fina bokhandeln Strokirks i Skövde och för min veckopeng köpte en diktsamling av Harry Martinson.

Det där köpet var en sorts initiationsrit. Dock blev inte Harry Martinson min husgud. Det kom andra. Men att jag skulle skriva visste jag tidigt. Det var ett sätt att rädda sig undan – undan fotbollen, undan scouterna, undan grabbarnas eviga styrkedemonstrationer, undan allt det hurtiga i tillvaron. Skrivandet var enda vägen över till ett annat liv. Och dit skulle jag.

Du har gett ut elva böcker sedan 1987 då du debuterade som romanförfattare och sedan har det blivit en hel del diktsamlingar och fler romaner. Vad har varit den största drivkraften i ditt författarskap?

– Det är till och med femton titlar sedan debuten, vilket borde oroa mig, verksam som jag är i en litterär kultur där hög produktivitet för med sig misstanken om låg kvalitet. Men på frågan om vilken drivkraften bakom mitt skrivande innerst är, måste jag säga att jag inte vet så mycket om den.

Det ärligaste jag kan få ur mig är att jag vill ta reda på vad jag tänker, göra klart för mig vad jag ser, försöka förstå min omgivning och min tillvaro. Sedan upptäckte jag tidigt att jag kunde få till kul formuleringar, snygga meningar; att jag var lite bättre på det där än genomsnittet i skolan, på gymnasiet och så vidare.

Skrivandet kom så att säga inom räckhåll för mig som ett möjligt och mycket lyxigt yrke – åtminstone på deltid. Skrivandet blev sedan så sammanflätat med livet att jag måste acceptera det som en ofrånkomlig del av levandet. Jag blev en varelse som ständigt formulerar sin dag.

Det går inte längre att lägga ner skrivandet. Kanske är skrivandet blott och bart tvångsmässigt – en sjukdom. Men ibland har jag till och med velat säga sanningen. Det finns i några av mina diktböcker längre texter som rådbråkar samhället.

Du är aktuell med en ny diktsamling vid namn ”Toposatopicus”. Kan du berätta lite om den och ev. bidra med nån dikt från den till Lördagsoffans publik?

– Diktsamlingen är en långdikt. Som titeln anger handlar det om dysfunktionella ytor och strukturer – från kroniskt skadad atopisk hud till förtryck som ligger immanent i alla sociala, politiska, religiösa system – inte minst inom vården, där gränsen till det mest intima överskrids eftersom ingen hjälp och lindring kan ges utan att integriteten kränks.

Att skriva en långdikt utan avskiljande avdelningar är något jag länge har velat göra, lite som en roman i lyrisk form. Kanske är det prosaisten i mig som stämt möte med poeten och resultatet blev en hård men berättande och kommunikativ dikt.

Vad innehåller en riktigt bra diktsamling enligt dig?

– När jag rannsakar mina preferenser angående poesi märker jag att jag helst läser och beundrar poeter vars diktning är helt annorlunda än det mesta av det jag åstadkommer. Istället för slipade diamanter fastnar jag för dikter som breder ut sig, berättar, lämnar den täta metaforiken, växer i långa cykler. Jag kan än idag återvända till beatpoesin med Lawrence Ferlinghetti som den store.

Jag gillar, märker jag, dikter som närmar sig berättandet utan att därför bli prosaiska. Nyligen läste jag Andreas Björstens samlade dikter och greps av hans mod att medvetet låta dikten vara ful och halvdan. Ur det kommer, i Björstens fall, mänsklighet och kvalitet.

Kanske är det närvaron av en människa, en röst och platsen kring den där rösten och människan, som för mig utgör en viktig kvalitet hos en bra dikt. Ungefär som den dikt Gunnar Ekelöf skrev under 1940-och 1950-talen ”Om hösten”, ”Absentia animi”. Kanske är en riktigt bra diktsamling för mig en diktsamling som inte samlar dikter utan är en enda dikt, ett pågående lyriskt tänkande, ett flöde.

Sammanfattningsvis består, tror jag, en bra dikt av ett levande språk, av överraskande bilder och något som jag i stunden inte kommer på något bättre ord för än dubbelexponeringar. Kanske är en bra dikt en inte riktigt färdigskriven dikt, som hos Gloria Gervitz.

Hur mycket koll har du på finlandssvensk poesi och vad tycker du om den i allmänhet?

– När jag säger att Gunnar Björling var och är ett stort namn för mig låter det kanske lika tråkigt som när svenska poeter och poesiläsare rutinmässigt hänvisar till Tomas Tranströmer. Men Gunnar Björling var en perfekt valfrändskap och stöd för en ung poet som letade efter sin egenart. Här fanns en diktare som inte kompromissade vare sig med och i sin diktning.

Jag har till och med, någonstans i mina hyllor, en doktorsavhandling över Gunnar Björling, framlagd av litteraturvetaren Leif Friberg. När jag läste frågan här ovan var min första tanke: att herregud har jag någon relation överhuvudtaget till finlandssvensk poesi! Men sedan rann minnena och namnen till. Jag har med nöje läst Claes Anderssons underfundiga vardagspoesi, så till synes enkla men också poetiskt slipade dikter; dessa diktsamlingar som är som kapitel i en enda stordikt.

Lars Huldéns poetiska humor har roat och gett mig poetiska kickar. Givetvis högaktar jag Edith Södergran. Bland ”yngre” finlandssvenska poeter har jag läst Tua Forsström och flera av alla dessa Enckellar som utgör en sorts klan i det svenska Poesifinland. Åland har ju en egen poetisk litteratur där jag minns Katarina Gäddnäs (ett sånt underbart efternamn).

Jag märker plötsligt att jag skulle kunna droppa namn länge till, men stannar avslutningsvis vid Gösta Ågren och hans unika österbottniska poesi (den måste återupptäckas!) Och, om jag trixar lite med begreppen skulle jag vilja förvandla den helfinske Pentti Saarikosk i, som ju flyttade till Sverige och Bohuslän och med Mia Berners hjälp blev en nästan svensk poet, till en finlandssvensk poet. Vad säger ni Finlandssvenskar om det?

Här första och sista strofen ur Toposatopicus (Lejd, 2020)

*
Gasväven absorberar lymfa, blod
salva och ventilerar skadan
så att Lazarusfläckarna lyfts fram.
De sade att ruttna oliver har
den doften, att

vävnad i formalin
har den doften. Andra
säger, att det som luktar från de gamla bindorna
är tjäran, och att
tjäran har blandats med död hud.

*
Det frostade glaset är i denna
naturvetenskap sanningsförande,
och sprider
de tallösa och skarpladdade
kornen från den plats där ett
sammanhang ville
bryta fram, till en plats
där det sker ett
ständigt utbyte.

(Foto: Martin Andér)