Det har blivit dags för det 86:e avsnittet av mastodontprojektet Lördagssoffan där jag diskuterar poesi och lyrik med poeter, författare och musiker.

Dagens gäst är Eva Ribich som är född 1970 i USA och uppvuxen utanför Stockholm. Sedan några år tillbaka delar hon sin tid mellan Chicago och Stockholms skärgård. Eva debuterade 1997 med diktsamlingen ”Med kinden mot det gula” och har gett åtta diktsamlingar efter det.

 

Välkommen till Lördagssoffan Eva! Vad är poesi är för dig?

– En paradoxal konstform… poesin är på flera sätt en fullkomligt fri form, kan se ut hur som helst, men samtidigt förhåller den sig till en tydlig struktur: språkets regler. Det här gör att poesin kan uttrycka saker på ett helt unikt sätt, saker som kanske annars inte skulle vara möjliga att uttrycka. Det tycker jag är poesins essens.

För mig, i mitt eget skrivande, står den fria formen för det inre medan språkets regler står för det yttre. Min text handlar då alltid, på ett eller annat sätt, om hur det inre ska överleva där ute, hur det måste låta sig påverkas och bli del av det yttre, utan att förlora sig själv.

Du debuterade 1997 med diktsamlingen ”Med kinden mot det gula” och har gett ut åtta diktsamlingar totalt efter det ink. din senaste bok ”Om ingenting annat innan” som kom ut 2018. Hur har alla åren som du vandrat med poesin påverkat dig?

– Det har blivit både svårare och enklare att skriva. Min medvetenhet kring vad jag gör har ökat dramatiskt. Jag har fått ett mycket mer finfördelat sätt att se lyrik, vilket gör mig väldigt känslig för när det inte stämmer. Det är mindre som passerar genom alla filter, än för 23 år sen.

Min strävan har alltid varit att genom bilder gestalta ett inre landskap, och att i den processen skapa en trancendens. Bilderna och formen har utvecklats men jag skulle säga att jag till stora delar har samma ambition som för 23 år sen, även om jag har fått en vidare blick som har fört med sig ett större och mer medvetet andligt perspektiv.

Hur är poesiklimatet i Chicago?

– Chicago är lite av poesins huvudstad i USA. Här finns Poetry Foundation, som anordnar mycket fina uppläsningar och evenemang, och även ger ut den största poesitidskriften i USA, Poetry. Det var i Chicago som Poetry Slam uppfanns, och det är fortfarande uppläsningar varje vecka, på samma bar som där den uppstod (Green Mill, vilket också var Al Capones stamställe). Det här präglar synen på poesin. Jag skulle säga att den betraktas som mer mitt i livet än vad den gör i Sverige – kanske också genom kopplingen till rapmusiken.

Vad skulle du säga är de största skillnaderna inom Amerikansk och Svensk poesi?

– Det är svårt att vara generell men amerikansk poesi är ofta mer berättandeo ch har inte lika stort fokus på språket. På gott och ont knyts den ofta mer till en konkret relaterbar ram, och ligger närmare språkets struktur. Det finns språkorienterade poeter också, men det är inte alls lika utspritt och vedertaget som i Sverige.

Tycker du poesin var bättre förr i tiden och varför eller varför inte?

– Både och. I äldre lyrik som har passerat tidens test finns inte problemet med tidsbundenhet eller manierism, men tiden kan å andra sidan bli ett raster genom vilket det är svårt att verkligen känna texten.  Svaret är nog därför: äldre lyrik som fortfarande lyser genom tidens struktur, eller ny lyrik fri från för stor tidsbundenhet.

Poeter som inspirerat ditt diktande?

– Här är det framförallt äldre lyrik jag kommer att tänka på: Rilke, Björling, haikupoeter så som Basho, Rumi.

Har du någon ny diktsamling på gång och skulle du vilja berätta om den isåfall?

– Jag har en ny diktsamling på gång till våren, Härligheten, som har ett uttalat existentiellt tema. Här har jag för första gången i stort sett lämnat gestaltningen och ställer istället frågorna direkt, uttalat, om hur vi lever, vill leva, bör leva, kan leva.

(Pressbild med rättighet att publicera av Eva Ribich)