Fredagsförmiddag och börjar tillfriskna efter en bedrövlig flunsa/magsjuka historia. Var även och tog stelkrampsspruta i morse (man rekommenderas tydligen att ta det när man är 25, 45 och 65 här i Finland) och nu har jag lite tid att skriva en recension av Erica Håkans diktsamling  ”Skuggviskaren / Sånger att ligga vaken till”.

Det här är då Ericas debutdiktsamling och mina känslor var rätt blandade efter jag läste ut boken. Det finns massor av potential i diktandet, men för min smak så är boken (som är uppdelad i två olika böcker) alldeles för lång (114 sidor) för sitt eget bästa.

På baksidan av den snygga mörkblå bokpärmen står det:

”Erica Håkans hade känsliga
öron redan som liten. Därför
blir hon lätt sjösjuk och lider
dessutom av lindrig
höjdskräck. Hon har haft
nöjet att träffa sina idoler
utan att bli besviken. Efter
hårt arbete har hon lyckats
väcka sin inre morgonmänniska.
Hon dansar gärna –
även till språkets melodi.”

Hela boken känns som en intim dagbok där drömmar och förväntningar går hand i hand med poesin. Erica diktar romantiskt och meningarna känns ärliga. Många av texterna handlar om ”du” och ”jag” och möten med sig själv.

Jag läser inledelsevis i Skuggviskaren:

”om jag hade en röst
skulle den sjunga
befriande ord
från en okluven tunga

om jag ägde en vilja
den skulle besegra
ogina tankar
som läppar försegla

om drömmen blev sann
och min värld var din
trots allt som blev osagt
jag törs somna in”

Det här känns ju lite som en lightversion av Karin Boye. Inte så tokigt, men efter att ha läst ut första boken, så blir det bättre i den andra boken ”Sånger att ligga vaken till”. Här piggnar språket upp en aning och jag gillar de dikterna bättre. Erica diktar på sidan 83:

”bättre rotlös än blodlös
jag spricker
låter färgerna
bryta ut ur det grå
en monstruös metamorfos
bara för att få
sväva för en dag
på sköra vingar
av kyrkoglas”

Här är Erica som bäst och klarvaken i sitt diktande och lite längre fram i boken läser jag vidare:

”jag dricker
död mans vin
och bär en
ängels skjorta
här finns inget svinn
och inga lyckta portar”

Summan av kardemumman enligt underteckad är att om Erica hade kortat ner boken och rensat bort några dikter som känns som utfyllnadsmaterial och bara haft med de starkare dikterna, så hade boken fått ett högre betyg av mig.

Helhetsmässigt är det en helt bra debutdiktsamling som jag ger extraplus för layout och det öppna och ärliga språket och jag ser fram emot att läsa mer av Erica i framtiden. Att hon är en poet med potential är det ingen frågan om.

Erica har även gästat Lördagssoffan och intervjun med henne kan ni läsa här:

https://nickopoet.wordpress.com/2020/01/25/nickos-lordagssoffa-83-erica-hakans/