”Ædnan är gammal nordsamiska och betyder landet, marken och jorden. Eposet ÆDNAN berättar om två samiska familjer, vars öden speglar samernas moderna historia från 1900-talets början till vår tid. Skärva för skärva växer ett känslomässigt landskap fram, samtidigt som familjernas liv flätas samman med Sveriges koloniala politik.”, står det på baksidan av boken som väger tung i min hand.

Linnea Axelsson diktar inledelsevis:

”Rösten

skålar som minnet
kupar
jag dricker ditt hår
och svävar”

Jag svarar:

”Samiska gnistor söker sin eld
från generation till generation

Nordögat skådar renar över vidsträckt mark

Det gamla språket drunknar i det nya språket

Språkdräkten som en gång bars så stolt
faller sakerliga bort”

Stilla och dämpat rör sig mig blick genom en verklighet av förtryck som blomstrar genom sidorna. Boken i mina händer är tung, men budskapet ännu tyngre och Linnea diktar vidare:

”Och strömmarna kommer
de löser upp jorden

sliter loss rötter och
sköljer bort stigar”

Jag svarar:

”Moder jord ger och människor tar
från dom som hör berget och älven tala
dom kommer efter oss
dom förgiftar marken som försörjde oss”

Dialekten falnar, ursprunget raserar. Människan och jord separerar under stjärnorna och solen. Plastverkligheten skövlar. River och sliter upp. Blodet blir tunnare än vatten och samerna tappar bort sina namn. Ett avlägset eko av jojken hörs tyst och stilla under det poetiska norrskenet som signerar Ædnan.

Linnea har även besökt Lördagssoffan och intervjun med henne hittar du här:

https://nickopoet.wordpress.com/2018/06/09/lordagssoffan-12-linnea-axelsson/