Vad vore lördagarna utan Lördagssoffan? Det kan man ju fråga sig. Dagens gäst i min soffa är Tua Forsström, som är född 1947 och hemma i Tenala, västra Nyland, men som numera bor i Helsingfors. Tua arbetade i 20 år som förlagsredaktör, debuterade som poet 1972 och har gett ut 15 böcker sedan dess. Hon har även samarbetat med tonsättare i många olika sammanhang. Hon är aktuell med sin nya diktsamling ”Anteckningar” som kom ut i år.

 

Varmt välkommen till min lördagssoffa Tua! Vad är poesi för dig?

– En möjlighet att uttrycka sånt som vi inte kan uttrycka på något annat sätt. I bästa fall kan dikt likna musik väldigt mycket och påverka mig på samma svårdefinierbara vis.

Du har ju gett ut diktsamlingar i snart 50 år. Vilka är de stunder som du känt att poesin har varit mest levande genom alla dessa åren i ditt diktande och hur har du påverkats som människa av den?

– Jag har varit gladast de gånger jag har tragglat med hinder och svårigheter och sen mitt i allt tyckt att jag fått en ingivelse som gjort att dikten fallit på plats. Det är hoppingivande att det kan fungera så. Det betyder att man inte ska ge upp i första taget.

Läser du mycket poesi eller skriver du mest eller både och och vad för sorts poesi gillar du mest?
– Läsa har för mig alltid varit den andra sidan av att skriva. Visst läser jag poesi men också en massa essäistik och biografier och facklitteratur, romaner också… vad som helst som jag tror att jag behöver och kan lära mig något av. Det gäller poesin också, jag har många förebilder som jag älskar. Vissa växlar, vissa består.

Hur ser du på utvecklingen av den finlandssvenska poesin genom de senaste decennierna? Var lyriken bättre förr?

– Tjugotalsmodernisterna står förstås fortfarande fram som ett särskilt kraftfält. Men den finlandssvenska dikten har på det hela taget aldrig behövt skämmas för sig och behöver inte göra det nu heller.

Vad har varit den röda tråden i ditt diktande genom åren och vad har du inte skrivit om än så länge som du skulle vilja skriva om.

– Jag har just inte haft några specifika teman i tankarna, utom kanske nu senast när jag skrev kring en liten flickas död. Det är mera så att jag bläddrar i anteckningsböcker och tömmer fickorna på papperslappar och börjar titta efter om och hur saker hänger ihop. Och så blir det vad det blir. Men okej, tiden finns kanske ändå nästan alltid med på något sätt, tidens gång.

Författarfoto: Niklas Sandström. Med tillstånd av Tua Forsström.