Välkomna till ett nytt avsnitt av Lördagssoffan! Denna gång gästas jag av Simon Ådahl som är född i Kronoby i Österbotten, men som numera bor i Sverige. Simon är en kristen musiker, låtskrivare, författare och producent som vann melodifestivalen 1990 med låten ”Som en vind”, med sitt band Edin-Ådahl. Han är aktuell i år med sin nya bok ”Resan som fortsatte”.

Det blev ett intressant möte Simon där vi bland annat diskuterar om hur intresset för lyrik uppkom redan i Simons ungdom och varför det är så att kristna musiker verkar hålla sig till de trygga ramarna om hur kristen lyrik ska vara, medan profana musiker ofta tycks vara innovativa i sina texter och uttryckssätt.

 

Välkommen till Lördagssoffan Simon! Hur började ditt intresse för att skriva texter och vad har du inte skrivit om än som du skulle vilja skriva om?

– Jag växte upp i frikyrkan på sextio och sjuttiotalet och ständigt predikades det att vi skulle nå ut till de icke troende med budskapet om Jesus. Redan som ung grabb insåg jag snabbt att den musik som framfördes på gudstjänsterna aldrig skulle nå fram till min generation. Kyrkans sångtexter och psalmer var inget som mina kompisar och skolkamrater lyssnade på eller ens begrep innehållet i. Följaktligen började jag skriva egna poplåtar med texter som var enkla och begripliga. Samtidigt fanns detta kompakta motstånd inom kyrkans värld mot ”världens musik”. Det var en ständig kamp och ofta fick jag höra nedlåtande kommentarer om det jag gjorde. Jag ignorerade detta och fortsatte att skriva enkla poplåtar med evangeliska texter.

Numera känner jag mig mer fri att skriva om vad som helst. Min senaste skiva ”En välsignad man” är ett exempel på det. Dessutom har min tredje bok ”Resan som fortsatte” precis kommit ut så jag får verkligen utlopp för sådant som jag aldrig tidigare ens vågat skriva om. Mitt svar på din fråga är att jag redan skriver om sådant som jag har starka och ibland obekväma åsikter om.

I mitten på 90-talet svängde du om från att ha sysslat med kristen musik till profan musik och sedan tillbaka till kristen musik igen på 2000-talet. Hur förändrades själva arbetssättet för dig som musiker och textförfattare under de här olika perioderna och blev den kristna musiken ”ännu mer” kristen efter du kom tillbaka dit där du en gång började?

– Om du lyssnar till de ”profana låtarna” från den period du nämner, kommer du att hitta ett bildspråk som ofta innehåller ett kristet budskap. Jag skrev dubbeltydiga texter och många vanliga kritiker klagade på att innehållet var maskerat och alldeles för kristet. De kristna däremot, klagade på att mina texter var alldeles för ”urvattnade.” I och med att namnet inte Jesus nämndes så var dessa låtar, och innehållet i dem, automatiskt underkända i deras ögon.

Vi nådde dock ganska stora framgångar med dessa ”cross-over” låtar. Antalet radiohits ökade och under 1992 var vi Sveriges mest spelade grupp på radion. Jag försökte även slå igenom som solo artist och jag åkte till England för att göra en helt profan popskiva- det är en lång historia men det slutade med att jag inte fick den skivan utgiven någonstans. Jag upptäckte också under den resans gång att jag inte alls trivdes i den typen av musikbransch. Man försökte forma mig till en artist jag inte alls var bekväm med.

2001 hände ett mirakel i mitt liv (efter att jag hade bråkat med Gud i sju års tid.) Då blev mina texter så mycket mer kristet radikala och mitt skrivande tog fart på ett annat vis. Jag upptäckte skillnaden mellan religion och relation. Det ämnet skriver jag ofta om numera, eftersom jag avskyr religion men älskar relation.

När det gäller kristen musik och poesi generellt så verkar ju en hel del musiker och författare hålla sig till traditionellt tänk när det gäller texter om Gud, medan profan lyrik eller poesi ständigt försöker hitta nya vägar att förnya sig skrivtekniskt. Visst sker det ju en förändring med gigantiska artister som t.ex Hillsong United som spelar mer modern rock med lite mer moderna texter än de gamla psalmerna, men varför tror du inte fler kristna band eller poeter vågar vara mer innovativa och testa gränser?

– Jag tror att det finns en rädsla hos etablerade kristna artister att våga gå utanför ramarna. Risken är ju att den redan frälsta publiken vänder dem ryggen och vilken publik har man då kvar? Hela fenomenet med lovsång har, enligt min mening, lagt ett slags lock på den konstnärliga utvecklingen hos många duktiga kristna artister. Rent musikaliskt låter lovsångsmusiken också som att man försöker låta som grupper typ U2 eller Coldplay.

Utvecklingen har liksom stannat av i detta. Naturligtvis finns det lysande undantag och jag kanske generaliserar för mycket här. När det gäller texterna i lovsångs genren finns mycket att önska. Dessa ständiga upprepningar av textrader är jag personligen inte så förtjust i. Jag saknar de personliga låtar/texter som kännetecknade den tidiga Jesus rörelsen i början av 70 talet.

Vilka artister har inspirerat din lyrik mest genom åren?

– När det gäller den kristna musiken finns det en person som måste nämnas, han var helt banbrytande, nämligen Larry Norman . Han tycktes helt befriad från all typ av kyrkokultur och religiösa influenser. En stor förebild när det gäller kristna texter. När det gäller profana låtskrivare kan jag inte låta bli att nämna John Lennon och Paul McCartney, de behöver ingen närmare presentation. Naturligtvis finns det många fler men listan skulle bli alltför lång.

När du nu är troende igen och gör kristen musik. Lyssnar du alls på världslig musik nuförtiden och kan du fortfarande bli inspirerad av den eller är all profan musik satans verk enligt dig?

– Jag har nog alltid varit troende men jag har haft perioder när jag varit väldigt arg på Gud. Man hoppar inte av sin tro hur lätt som helst, en erfarenhet jag lärt mig genom åren. Jag har dessutom aldrig trott att profan musik automatiskt är satans verk. Min fasta övertygelse är faktiskt tvärtom, att all musik har sitt ursprung från Gud. Se musiken som ett omslag till ett paket. Allt beror på vad du sedan stoppar i paketet, vilket budskap du väljer att framföra.

Det är alltså upp till utövaren att välja gott eller ont. Musik är för mig ett neutralt medium. Ja, jag lyssnar ofta på profan musik. Jag gillar när det är väl producerat och när låtarna säger något. Jag har väldigt svårt för destruktiva budskap, vi ser ändå så mycket destruktivitet i vår omvärld, vi behöver inte mer av den varan.

Författarporträtt: Linda Ådahl. Med tillstånd från Simon Ådahl.