Då har det blivit lördag igen och dags för den fjärde gästen till lördagssoffan. Idag gästas jag av poeten Emma Ahlgren från Jakobstad som nyss debuterat med sin diktsamling Isotopia (Ellips förlag).

Välkommen till min lördagssoffa Emma! Vad fick dig att börja skriva poesi och vilka är dina första minnen av poesins språk?

– Jag började skriva dagbok redan som 6-åring och avslutade ofta dagboksanteckningarna med dagens dikt, där jag rimmade ihop något passande som summerade dagen. Under tonåren skickade jag ofta in dikter och andra texter till lokaltidningens ungdomsspalt vilka ofta blev publicerade och således sporrade mig att fortsätta skriva. År 2012 fick jag första pris i Arvid Mörne-tävlingen och har sedan dess drömt om att ge ut en diktsamling. Mitt första möte med poesi var främst genom musiken, lyssnade väldigt mycket på rap och hiphop när jag var yngre.

Vad hittar du i poesin som du inte kan hitta nån annanstans?

– Gränslöshet och kittlande lekfullhet. Ibland fattar jag ingenting av vad jag läser men själva ordkombinationerna och rytmen får något att vibrera inuti mig. Ibland är meningarna så exakt välformulerade att det känns som ett pistolskott i bröstet.

Du har nyss debuterat med diktsamlingen Isotopia (Ellips förlag). Hur gick det till när boken materialiserades ur dina inre landskap och blev slutresultatet som du tänkt dig, från när du startade din skrivprocess till boken?

– Bokens ärende har funnits hos mig länge men jag har inte varit förmögen att skriva om det på ett rättvist sätt. När jag väl hittade språket med de vetenskapliga termerna var det lite som att bygga pussel och skrivprocessen blev mycket mer konkret än då jag skrivit tidigare.

Jag läste mycket facklitteratur för att hitta de rätta begreppen och den rätta känslan innan jag satte mig ner och skrev. Slutresultatet blev nog väldigt långt som jag hade tänkt mig, men jag hade inte förväntat mig vad det skulle göra med mig, att det också skulle komma att ha en helande effekt på mig. Jag är tacksam att jag skrev boken.

Vad läser du själv för poesi när du inte skriver och kan du nämna några diktsamlingar som gett djupt intryck på dig?

– Jag är skitdålig på att läsa poesi, men försöker bli bättre. Jag gillar Adrian Pereras och Sinéad Obreys debuter. Catharina Gripenberg har länge varit min stora förebild. Jag minns när jag första gången läste <och på diabilden är huvudet proppfullt av lycka> någon gång i gymnasiet och tänkte wow, är det här också poesi?. Jag blev så lycklig.

Det finns ju en hel del människor som säger att de inte förstår någonting av poesi. Hur mycket tror du det handlar om attityd och tror du att vem som helst kan uppskatta och ta till sig och skriva poesi?

– Poesi påminner om konst just på det sättet att om man inte förstår sig på det känner man sig förolämpad, lite dum. Skippa tanken om att det måste finnas en poäng, en slutstation där allt faller på sin plats. Jag tror att ju mer poesi man läser desto bättre tycker man om det, men inte förstår man nödvändigtvis mera. Jag vill nog tro att poesi är något mellanmänskligt, ett dolt språk vi alla besitter på någon nivå.