Ser man på. Då är det lördag igen och idag har jag självaste Månskensbonden (eller Markus Bergfors som han egentligen heter) från Kvevlax på besök i lördagssoffan. Vi tog oss en liten pratstund om textförfattarskap och om att sjunga på Österbottniskt landsbygdssvenska. 

Välkommen till Poetens lördagssoffa Markus! Du har nyss gett ut skivan ”Vårat Ödeland” (som är riktigt örongodis enligt undertecknad). Hur viktig är lyriken i din musik och hur kommer lyriken fram i samband med ditt musikskapande?

– Lyriken har alltid varit central för mig. Jag har svårt att motiveras av enbart en musikalisk idé. Jag behöver en textrad, en historia, en scen, en bild eller bara ett ord för att jag ska se en poäng med att alls fortsätta skriva en låt.

Har det alltid varit en självklarhet för dig att sjunga på dialekt och varför väljer du att göra det?

– Absolut ingen självklarhet. Det tog mig tolv år som låtskrivare innan jag skrev min första låt på dialekt, som även var min andra någonsin på svenska. Innan var det bara engelska som gällde. Jag ser inte dialekten som något självändamål, men den är ett verktyg som möjliggör andra ingångar. För mig öppnade den upp nya historier och tog mig till platser dit engelskan och standardsvenskan inte kunde ta mig.

Dina texter känns väldigt personliga och rör sig i nåt melankoliskt landskap där Österbottniska landskap är ständigt närvarande. Vilka var de största utmaningarna att få helheten att fungera och hur svårt var det att skriva texterna till skivan?

– Skivan är väl en slags uppväxtskiva och en uppväxt är alltid ganska spretig. Så det svåra var kanske att vara spretigheten trogen och samtidigt behålla en röd tråd. Jag tror just det melankoliska, eller karga ofruktsamma, landskapet blev den röda tråden. Jag är välsignad med en låtskrivaramnesi så det känns som att de skrevs med lätthet. Det är knappast sant, men det gör i alla fall att jag fortsätter ta mig an nya omöjliga och ångestfyllda skrivprojekt vars svårigheter jag en dag också kommer glömma.

Du har låttitlar som ”Släkt i var och varannan gård”, ”Döpt i Kyro älv”… Det är ju enligt mig rätt klockrena titlar och kan du berätta lite mer om just dessa två texter?

– Tack! Med en lyckad titel har en kommit långt och det är faktiskt två låtar där titlarna kom först av allt. Släkt i var och varannan gård var något min pappa sa när vi körde genom mina hemtrakter och jag stal det rakt av. Det fanns en känsla av både trygghet och instängdhet i de orden och även något som var inkluderande samtidigt som det var exkluderande. De känslorna byggde jag sedan vidare på.

Döpt i Kyro älv var den första låt jag skrev på dialekt. Titeln skrev jag, identitetsmässigt förvirrad, i en hytt under bildäck på Viking Line på väg till Sverige. Den titeln var nyckeln till min uppväxt och beredde väg för resten av skivans texter.

Vilka musikers lyrik skulle du vilja lyfta fram som inspirerat dig som musiker och textförfattare genom åren?

– Jag inspireras troligen mer av skriven lyrik. T.S. Eliot har förstås haft ett visst inflytande på den här skivan och även Diktonius har inspirerat mig. Båda har fått varsin nickning på skivan. För att ändå nämna några musiker så är det klart att gubbarna Dylan, Cohen och Cave inspirerat mig, men även modern svensk hiphop som Silvana Imam och Erik Lundin. Lana del Rey tycker jag också kan ha en fantastisk lyrik, åtminstone blir det magi när hon sjunger den. Beautiful people beautiful problems, som hon sjunger med Stevie Nicks, är en av mina favoritlåtar från förra året.

(Foto av Frank A Unger)