Jessica Einarsson är född 1973 och uppvuxen i Småland, men numera bosatt i Stockholm. Hon arbetar med utveckling av läromedel och innovation för personer med funktionsnedsättning. Existensens bärighet och förbehåll (Ekström & Garay) är hennes debut.

Hej Jessica. Du har nyligen debuterat som poet med diktsamlingen Existensens bärighet och förbehåll. Kan du berätta lite om bokens framkomst från första tanken att skriva den fram tills den blev klar?

– Texterna har skrivits under flera år. Det som drivit fram huvudtemat är ett sökande efter att förstå. Jag har velat lösa universums mysterier, som vad tid är och vad det egentligen innebär att vara levande. Jag har djupdykt i olika vetenskapliga teorier inom områden som kvantmekanik, neurovetenskap och informationsteori. Något händer i mig när jag bearbetar fakta. Det är genom att skriva poesi, som den sammanlänkade kunskapen träder fram och synliggörs, även för mig själv.

Jag älskar frihet. Friheten att vara och att bli. Men egentlig frihet kräver också något, den kan inte uppstå ur ingenting. För att sträcka dig längre behöver du något att stå på. Den där pendlingen mellan inhibition, att lägga band på sig och att brisera åt alla håll. Eller auktoritet och total frånvaro av något att hålla sig i. Sådana spänningsfält intresserar mig. För det är däremellan som livet finns. Samtidens paketeringssträvan och debatter som förs mellan olika tvärsäkerheter, den existerar samtidigt som allt ska vara möjligt. Ingen ska få tala om för dig hur du ska vara. Inget är rätt och inget är fel. Men människan mår bra av guidning, något att fästa i. För i ett klimat där du också snabbt kan dömas hårt, så finns inte det egentliga utforskandet eller lekfullheten.

Olika teman har knutits ihop med en förälskelse som går genom boken. Den passionerat förälskade människan är intressant. Aldrig annars känner du dig så uppfylld och medveten om dig själv, samtidigt som du också vill uppgå i en annan. Att jag sedan sände ett manus till förlag, var för att jag såg en dokumentär med Yoko Ono där hon sa att en ”dikt som ingen läser är ingenting”. På något sätt kändes det uppfordrande.

Vad är poesi för dig?

– Poesi är rytm och bild. Tankar för stora för att egentligen kunna beskrivas, inte ens med flera tusen sidor, kan plötsligt bli kristallklara genom bara få rader. Poesi är det som ger mening åt tillvaron. Det är att kunna vara på distans och inuti på samma gång. Och musik så klart. Jag skriver gärna till musik utan text, som klassiskt, neoklassiskt eller elektronisk atmosfärisk musik.

Poesi är kropp, inte enbart intellektuell tanke. Som barn fick du använda hela jaget. Som den klassiska ramsan ”Huvud, axlar, knä och tå, knä och tå…”. Det är poesi! Och jag använder mig en del av ramsor. De sitter djupt och ger känsla av något ursprungligt.

Poeter som inspirerar ditt skrivande?

– Mina källor till inspiration är ofta idéer och teorier, mer än personer. Det kan vara en vacker mening med ord som inte brukar användas tillsammans, som jag hör någonstans. Eller när poesi används inom populärkultur, då blir det oväntat. Jag såg den koreanska tv-serien The King: Eternal monarch och upptäckte Kim Sowol.

Men jag är nog väldigt präglad av det som fanns mig nära under uppväxten. Jag har så länge som jag kan minnas varit intresserad av de stora frågorna. Som femåring kom jag över barnens bibel och varje söndag ville jag se gudstjänst på TV. Jag trivdes verkligen inom svenska kyrkan. Ingen annanstans talades det om, eller togs på allvar, de där tankarna om alltings mening. Kyrkan med sin särskilda liturgi, orden med tyngd och innebörd, det är en god skola för en person med poetisk ådra.

Sedan vill jag nämna den betydelse som poesiantologier har haft. Lyrikboken och Kärlek och uppror är exempel. Jag har alltid dragits till både det enkla och det högstämda. Benkt-Erik Hedin, Eeva Kilpi, Eva Ribich, Gunnar Ekelöf och Edith Södergran. Ann Smith tycker jag mycket om också. Om jag har en husgud så är det fysikern Sean Carroll. Att lyssna på hans podcast får både hjärna och hjärta att brusa.

På insidan av din debutdiktsamling står det att du arbetar med utveckling av läromedel och innovation för personer med funktionsnedsättning. Berätta gärna mer om detta.

– Jag arbetar som chef inom ett team som utvecklar läromedel och lärverktyg för barn och vuxna med funktionsnedsättning. Det är intressant och det är meningsfullt. Vetenskap och ny teknik utmanar filosofiska frågeställningar. Om vad det innebär att vara i världen. Om att vara självständig eller beroende.

Vi lever i en tillvaro där allt mer automatiseras och görs sömlöst. För elever med blindhet till exempel, så har inte digitaliseringen inneburit riktigt samma friktionsfrihet. Där är det som vi utvecklar, en viktig del för att underlätta och möjliggöra delaktighet. Att arbeta med det jag gör, ger också tankar.

På att livet kan ha blivit för sömlöst för några i samhället idag, genom algoritmer som vet åt dig. Samtidigt som teknik också har potential att ge andra just självständighet och valmöjligheter. Kanske ska livet inte vara för enkelt. Friktion behövs som en påminnelse om att vi lever. Det annorlunda och det icke slätstrukna har sin plats.

Hur känns det nu när din första diktsamling är utgiven? Vill du skriva mer poesi och vad har du för tankar om ditt författarskap i framtiden?

– Jag är inte aktiv på sociala medier och har inte gått författarkurser. Så detta att andra läser – om nu någon gör det – vad jag skriver är något nytt. Ibland känner jag att jag inte riktigt hör hemma i den här tiden och att det jag skriver inte heller gör det. Kanske skriver jag inte heller tillräckligt bra.

Jag älskar att leva och är euforiskt lagd. Mycket som ges ut idag är mer av det låga kroppsliga lidandet. Inte det upprymda. Och autenticitet har blivit en avgörande faktor. Ett begrepp jag nog ser ganska annorlunda på. Skriver gör jag ständigt. Blir det fler böcker utgivna? Det kommer tiden att utvisa. Jag tänker att det är sannolikt. Har en tråd väl börjat dras i, då brukar mer komma efter.

Hur bra koll har du på finlandssvensk poesi?

– Jag har en kärlek till finlandssvenskan. Språket känns ordentligare, eller mer robust än rikssvenskan. Rabbe Enckell och Edith Södergran så klart. Det finns ingen bättre dikt än Triumf att finnas till. Samtida författare har jag inte särskilt bra koll på, men finlandssvenska poeter har präglat mig mycket. Om än inte alltid direkt, så genom att författarna gjort avtryck hos många av de svenska poeterna.

Avslutningsvis. Vill du dela med dig en dikt från Existensens bärighet och förbehåll till läsarna här och nu?

(Författarfoto: Lovisa Jacobsson)