Mats Söderlund är poet, författare och samhällsdebattör. Han är född 1965 i Sundsvall och uppvuxen i Skellefteå och debuterade 1992 med diktsamlingen Det står en pöbel på min trapp som belönades med Katapultpriset som det årets bästa debutant.

Söderlund är även socionom och var ordförande i Sveriges Författarförbund 2005–2012, samt i KLYS (Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd) 2013–2015. Han undervisar och föreläser ofta om skönlitterärt skapande, klimat- och genusfrågor och är aktuell med diktsamling Eskatos, tystnaden tillhör inte oss (Bonniers, 2023)

Hej på dig Mats och grattis till din senaste diktsamling Eskatos, tystnaden tillhör inte oss. Vad är dina känslor kring boken nu när den finns ute i handeln?

– Skönt. Tycker om att jag möter ett sånt allvar och medkännande hos min publik. Tror att jag förmedlar såväl sorg som hopp, att många går omkring med en förtvivlan över hur skog och mark, sjö och hav, fjäll och fält förslits runt omkring oss. Att många känner sig ensamma i det, och att de här dikterna kan ge någon tröst, minska på ensamheten.

Hur mycket planerar du dina diktsamlingar i förväg?

– Planerar inte diktsamlingarna alls. Dikterna kommer intuitivt och över tid. Det kan dröja länge utan att jag vet vad jag håller på med, men så småningom utvecklar sig ett tema. Och det är inte alla dikter som passar in. Det visar sig under arbetets gång. Efter hand utkristalliseras också en form. Jag testar många olika stilar innan jag bestämmer mig, och då är det tonen som avgör, vilken känsla jag vill förmedla. Det gick sju år mellan Årorna i Flocktjärn och Eskatos. Eskatos är ändå en slags fortsättning på Årorna. Livet bär poesin, och jag följer.

Det har ju gått 31 år sedan du debuterade som poet med diktsamlingen Det står en pöbel på min trapp och det har blivit en hel del böcker därefter (mestadels poesi, men även ungdomsromaner på senare år). Vad har varit drivkraften för ditt skrivande under alla dessa år?

– Poesin gör mig synlig i världen, låter mig finnas till. Det är oerhört tillfredsställande att formulera något sant. När orden faller rätt är det en kroppslig upplevelse, som att hitta en kallkälla under en het vandring. Orden länkar mig till världen. Och där finns också engagemang. Jag vill nå ut. Jag vill påverka mina läsare. Men det är en sekundär drivkraft. Mina essäer och fantasytrilogin Ättlingarna är mer ägnade åt det. Jag vill visa något viktigt om världen genom att bottna så djupt jag bara kan i mig själv.

Vad är poesi för dig?

– Poesi är ett sätt att erfara och förstå världen och mig själv i den. Poesin upplever åt mig, en annan människa, en förlust, en skog, en gatukorsning. Elisabeth Rynell skriver om det i boken Skrivandets sinne: ”Jag tror faktiskt det kan vara så att under årens lopp har mitt skrivande förvandlats till ett sinnesorgan och utan det kan jag inte orientera mig i livet.”

Poesin kan också vara ett sätt att utforska minnen i relation till samtiden. Själva skrivandet är ett hantverk som gör poesin i mig läsbar och beständig.

Poeter som inspirerat ditt skrivande?

– Inspireras av många. Ofta enstaka dikter i hela författarskap. Hämtar rytm från Erik Johan Stagnelius, bilder från Tomas Tranströmer, ljud från Ann Jäderlund, klarhet från Claes Andersson, känsla från Karin Boye, romantik från Edith Södergran, och så vidare. Tycker också mycket om moderna poeter som Pia Tafdrup, Inger Christensen, Eva Ribich och många fler.

Hur är din relation till finlandssvensk poesi?

– Älskar finlandssvenska poeter som de jag nämnt ovan, men även Bo Carpelan, Tua Forsström, Ralf Andtbacka, Eva-Stina Byggmästar för att nämna några. Vet inte om det är något särskilt finlandssvenskt över deras dikter, men tycker väldigt mycket om en klarhet hos dem som jag ofta saknar hos andra, som att deras dikter öppnar sig mot livet.

Avslutningsvis, vilken av alla dina diktsamlingar betyder mest för dig personligen och varför just den?

– Tveklöst Stillhetens sträckta halsar som kom ut 2002. Skrev den mitt i livet, för mig fångar den vad det är att vara människa, livets överväldigande närhet, världens påträngande krav och dödens ständiga närvaro.

(Författarfoto: Thron Ullberg)