Det är inte lätt när det är svårt och det är definitivt inte lätt när det är mer än svårt. Det är någonting poeten Peter Lindforss fick erfara. Fri Press skriver bland annat följande om De långa resorna är över på sin hemsida:

”Ur det material som Lindforss lämnade efter sig har Andreas Björsten och Jonas Ellerström nu sammanställt en volym som innehåller dikter publicerade i tidskriften Den Blinde Argus, från ett bokmanus från 2000 och ett antal av de dikter Lindforss sände till sina vänner då han vräktes från sin lägenhet och inte minst de märkliga, starka och illusionslösa dikter Peter Lindforss under sina sista år i livet skickade som SMS till några få av sina vänner.”

Det är på ett naket och brutalt sätt som Lindforss kastar ut sina poetiska kaststjäror mot läsarna i De långa resorna är över. Det finns ingenting förskönande eller tillrättalagt i Lindforss osminkade poesi. Det är så att säga the real deal av en poet som stirrade så djupt ner i livets mörker att mörkret tog över allt ljus som tillslut slocknade inuti.

Lindforss skriver inledningsvis i kaptitel 2 – Opublicerade diktsamling 2000:

”Du ställer dig på ett torg
Och plötsligt finns inget torg
Du står mitt i ditt eget liv
Och plötsligt finns inget liv
Inga stillsamma, eftertänksamma nätter
Inga kvinnor med kastanjebrunt hår
Inga katter med blågrå päls

Du ställer dig på ett torg
Och du börjar fundera över vart torget tog vägen”

De långa resorna är över är inte någon lättsam utflykt till poesins fält, utan snarare blytung läsning som seglar över ångestens bäcksvarta hav under månens kalla ljus som blänker till ibland . Jag får faktiskt lite kalla kårar över en del av Lindforss dikter, de känns så hopplösa till och från.

Jag önskar att livet hade varit mer rättvist, så Lindforss hade kunnat välja nån annan väg än den han tillslut valde att gå. Vi behöver mer ärliga och kraftfulla poeter som Lindforss som bokstavligen flydde det tillrättalagda och som skrev från hjärtats djupaste vrå.

Lindforss skriver vidare i dikten Misstagen får jag leva med:

”Jag hade hela livet framför mig
Och ett oerhört mörker
Jag trodde det gick att leva så”

När jag fortsätter läsa De långa resorna är över dras jag in en mörkgrå vardagsverklighet där hoppets nyckel är borttappad. Eller är det verkligen så? Är inte nyckeln poesin kamoflerad? Är inte poesin den livsdryck som håller den trötta Lindforss vid liv ännu en dag till det tillsynes ofrånkomliga slutet? Det är frågor som man kanske inte kan få svar på, som så mycket annat i livet.

De långa resorna är över innehåller även ett personligt förord om Lindforss av Andreas Björsten och ett omfattande efterord av Jonas Ellerström som ger mer djup och information om poeten i fråga.

Trots allt mörker som sveper genom Lindforss dikter, finns det ett ljus som till och från känns starkare genom diktsamlingens sidor och det är själva poesin. Det finns inte mycket till rättvisa i vår trasiga värld, men det finns poesi som skakar om ens innersta rum. Sån som Lindforss skrev och som du kan läsa om i De långa resorna är över.