Mörkret är obeskrivbart, en dolk genom tidens slöja.

Blodet tycks aldrig sluta rinna ner i jorden som vi ärvde. Blodet på mänsklighetens händer.

Mörkret som skimrat likt en diamant från sekel till sekel i vår fruktansvärda och underbara värld.

Solen uppspikad på försommarens fönster. Den värmer varmt, men jag fryser så jag skakar när jag ser hur världen sakta men säkert raserar.

Ett korthus av jokrar i en storm av galenskap bortom det tillfälliga glittret.

Mörkret sjunger en sång om vår jord som föder undergång, ett övergivet hem i brand.

Mörkret tänder svarta stjärnor inom mig. Såna som inte kan lysa, hur vacker gryningen än är.

Det vita pappret, nattens hjärtslag

Dikterna ljuset.

(Bild från Pixabay)