Hillevi Norburg är verksam som författare, översättare, kulturskribent och hon driver förlaget Alastor Press. Norburg är speciellt intresserad av förra sekelskiftet – i synnerhet den konst och litteratur som faller inom ramarna för dekadensen och symbolismen – och har översatt författare som Marcel Proust, Charles Baudelaire och Oscar Wilde. I juni 2022 debuterade hon som skönlitterär författare med dekadensromanen Messalina (Bokförlaget Augusti).

Hej på dig Hillevi. Du verkar ha många järn i elden när det gäller kulturen. Vad är den största drivkraften till att du lägger ner så mycket tid på den?

– Det är en svår fråga som jag ofta ställer mig själv, inte minst när banksaldot lämnar en del att önska. I någon mening är det som en kallelse där jag gått i den dekadenta litteraturens tjänst. Det gör jag genom att stå på många olika ”ben”: egna skönlitterära texter, översättningar, artiklar, föreläsningar, bloggen, arbetet med Alastor Press. Det kanske ser spretigt ut, men är egentligen uttryck för ett närmast monomant intresse för slutet av 1800-talet.

Jag tror inte nödvändigtvis att det förra sekelskiftets litteratur nödvändigtvis gör världen godare, men jag tror absolut att den gör världen vackrare – och det är minst lika viktigt. När jag går in på Alastor Press hemsida eller sätter upp ett bokbord på en mässa och ser alla böckerna ligga sida vid sida känner jag en vild stolthet över att dessa verk nu finns på svenska genom min försorg. Att de kommer att få liv i nya läsares medvetanden, och att dessa läsare kommer att bära med sig spåren av dem i sina hjärnvindlingar. Vilken oerhörd tanke! Vilken oerhörd makt! När man smakat på den potenta drogen, när man gett sin megalomani fritt spelrum på detta sätt ­– ja, då finns ingen väg tillbaka.

Om vi börjar med dig själv som författare. Din debutroman Messalina kom ut förra året på Bokförlaget Augusti. Kan du berätta lite om arbetet med boken?

– Jag började skriva på Messalina sommaren efter att jag gått ut gymnasiet – det var 2005 – och sedan skrivit vidare på den i perioder. Större delen av romanen utspelar på ett slott utanför Bryssel, i byn Grimbergen där jag själv är delvis uppväxt och fortfarande har släkt. Tidigt i skrivandet tillbringade jag tre veckor hos min mormor för att göra research och skriva intensivt. Mycket av det jag skrev då ströks sedan ur den färdiga texten, men resan var ändå absolut nödvändig för att skildra det flamländska landskapet och hitta den säregna stämning som råder i boken.

Under min vistelse blev jag matförgiftad och tillbringade ett par dagar med hemska magkramper. När jag till sist kunde stiga upp ur mitt sjukläger var jag sådär lätt om huvudet, nästan lite yr, som man blir när man inte kunnat behålla mat på flera dagar. Trots att man inte är varmare än vanligt känner man sig ändå febrig, och jag gick en kort, andfådd promenad bort till det lilla slottet som i romanen fått heta Vuur men i verkligheten heter Vorst och stirrade en lång stund mellan järngrindarna genom parken upp mot huset där mina romanfigurer rörde sig som skuggor. Lite av den febrigheten blev som en grundton i romanen.

Ett annat genombrott med texten var när jag kom på att min huvudperson David de Lesrat skulle arbeta på en essä om begärets metamorfoser i medeltidens och renässansens diktning. Under några månader, kanske år, lade jag därför en ansenlig tid på att fördjupa mig i skildringar av nymfer och förvandlingar. Även om det rent konkret inte resulterade i mer än ett par passager där David själv pratar om sin text utgör den läsningen (tillsammans med mitt sedvanliga arbete med dekadensklassiker) Messalinas klangbotten.

Hur länge har du haft Alastor Press och vad har ni för riktlinjer där ang utgivningar?

– Alastor Press startades redan 2001 av Andreas Lundberg och Ola Svensson. Själv var jag 16 år och satt i mitt flickrum på västkusten och väntade på att livet skulle börja. I Göteborgs-Posten läste jag en recension av Alastors allra första bok, Lautréamonts Maldorors sånger, och det öppnade dörren till en helt ny litteratur för mig. Jag tog steget från de franska realisterna – Balzac, Flaubert, Maupassant och bröderna Goncourt – som dittills legat i fokus för min läsning till fin-de-siècle och dekadens, och där har jag sedan blivit kvar.

Tio år senare hade det hunnit bli 2011; Andreas och Ola hade gått skilda vägar under vänskapliga former. Ola hade tagit med sig skräcken och fantastiken (med viss tyngdpunkt på de anglosaxiska och tyska) och startat det utmärkta Hastur förlag och Andreas fortsatte med dekadens och symbolism (med viss tyngdpunkt på det franska). Jag på mitt håll hade läst på universitet, bott en tid i Paris och precis flyttat tillbaka till Uppsala för att avsluta en master i litteraturvetenskap – den är än idag ofullbordad för livet tog istället en annan vändning, bort från akademin. Andreas hade nämligen planer på att ge ut Baudelaires koleriska skrift om sin vistelse Belgien, och fick av en ren slump veta att jag översatt ett utdrag ur den för tidskriften Aorta som jag då var redaktör för. Andreas slängde iväg ett meddelande på Facebook till mig för att höra om jag var intresserad av att översätta hela boken, vilket jag naturligtvis var.

Åren som följde fortsatte jag översätta för Alastor och blev mer och mer delaktig i förlagsarbetet. 2016 blev förlaget ett aktiebolag och jag delägare. Numera är det jag som sköter det mesta av det praktiska med förlaget, men alla utgivningsbeslut är gemensamma. Jag är så tacksam att Andreas tog risken att ge en helt oprövad översättare chansen, det skrev om mitt livs bana.

När det gäller utgivningsbesluten ger vi ut det vi själva gillar. Vi har sedan länge gett upp alla tankar på att försöka vara strategiska, man vet aldrig vilka böcker som kommer nå genom bruset, ibland blir man överraskad. Vi har en trogen skara prenumeranter, det är tack vare dem förlaget hållit sig mer eller mindre flytande i över tjugo år. För dem – och oss – blir Alastor som ett slags dekadent bokklubb där man kan upptäcka nya författarskap och verk även om man inte tidigare hört talas om dem. Våra utgivningsbeslut handlar om att förvalta det förtroendet, och ge de trogna läsare de böcker de vill ha tillsammans med dem de inte visste att de ville ha. Men oftast räcker det alltså med att välja ut de böcker som faller oss i smaken.

Du översätter ju även andras böcker. Ett jobb som jag är rätt nyfiken på själv och undrar om du kan dela med dig lite visdom inom ämnet? Vad bör man tänka på som översättare för att göra ett så bra arbete som möjligt med någon annans bok?

– Det finns ju olika skolor när det kommer till översättning. Och jag blir alltid lite nervös när jag ska beskriva min egen metod, det är väl autodidaktens förbannelse, jag har ingen teoretisk överbyggnad att ta spjärn emot. Mina studier bestod huvudsakligen av litteraturvetenskap och idéhistoria, jag har inte studerat språk. Översättningen började som ett nöje, ett sätt att verkligen förstå de texter jag läste och att det sedan blev ett slags levebröd var mer slump en överlagt val.

En översättning, tänker jag, är en mycket noggrann läsning. När man läser tyst för sig själv kan man ju annars hoppa över ord man inte riktigt förstår, man kan strunta i att stänga vissa bilder och låta dem vara ofärdiga i tanken. När man översätter måste man brottas med enskildheterna, om man exempelvis stöter på ett franskt ord som på svenska kan betyda två olika saker måste man bestämma sig för vilket av de två man ska välja och därmed stänga vägen till den andra betydelsen.

Om författaren avsiktligt arbetat med tvetydigheten, det vill säga menat båda betydelserna på en och samma gång, ja då får man se om man inte kan arbeta in denna ambivalens i texten på annat sätt, kanske någon annanstans i stycket eller genom ljudlikheter etc. Jag försöker vara uppmärksam på min egen läsning, hur känns den, hur smakar den? Och sedan försöker jag skriva något på svenska som smakar likadant. Det är ett intuitivt och egentligen mycket subjektivt arbete.

Vad är din relation till poesi?

– Jag var som ung läsare inte speciellt intresserad av poesi, kanske för att jag var för rastlös eller rentav lat, och ville att texten skulle avslöja alla sina hemligheter för mig nu och genast. Jag läste mest engelska romantiker utan att förstå så mycket, men jag tyckte om rimmen och musikaliteten. Som ung vuxen deltog jag sedan i flera skrivarcirklar och eftersom de flesta andra skrev poesi och jag förväntades lämna respons på deras texter, tvingades jag bli en uppmärksam poesiläsare.

Parallellt med detta trängde jag allt längre in i sekelskiftets litteratur och konst – jag kunde ta den nya uppmärksamheten jag erövrat i läsningen av kamraternas texter och applicera den på klassikerna. Det började med Baudelaire, såklart, en poet jag fortfarande återvänder till regelbundet, och ledde snart vidare till symbolisterna och Mallarmé som blev min husgud.

Hos symbolisterna fann jag ett sätt att se på världen som harmonierade med mig och mitt temperament. Med förtjusning tyckte jag att detta genomsyrade hela sekelskiftet: symbolismens målningar skulle ”läsas” som dikter och vetenskapliga traktat var skrivna som poesi. Det var som om en poetisk logik applicerats på allt tänkande och skapande.

När jag långt senare blev kristen och katolik upplevde jag något liknande, världen föll på plats med en ny, nu metafysisk, logik. Det var som om läsningen av symbolistiska poesin förberett mig på detta betraktelsesätt, på detta sätt att ”läsa” världen. Snarare än teologiska verk har min religiösa läsning varit en återgång till poesin. Kristna betraktelse- och andaktsböcker i poetisk form är nog den läsning som drabbar mig mest; för den är jag alldeles hudlös och den går rätt in i kött, ande och själ.

Diktsamlingar du gärna har längst fram i bokhyllan?

– Baudelaires Det ondas blommor, Mallarmés samlade verk, Rut Hillarps Nattens språk, Gunnel Vallquists Steg på vägen, Marie Tonkins Korsfararen och Paul Claudels Korsets väg.

Du har ju även varit en flitig kulturskribent. Vad är det som du mest velat få fram i dina texter?

– Att skriva i tidningar och tidskrifter skiljer sig ju ganska mycket från att skriva böcker eller på nätet, där man främst riktar sig till de redan frälsta. Skriver man exempelvis en understreckare i Svenska Dagbladet hittar ens ord till en bred, läsande allmänhet. Utmaningen är då är att hålla sin text på en nivå som inte förutsätter för djupa förhandskunskaper, men som inte heller underskattar läsaren och i bästa fall entusiasmerar den.

För mig blir det en plattform att missionera för mina två kallelser, det vill säga dekadensen och Gud. Även när jag tackat ja till ett uppdrag som kanske inte direkt anknyter till dessa två storheter finns de ändå där, explicit eller implicit. De är så integrerade i min blick, min röst och min tankeförmåga att smulor kommer att falla ner i allt jag producerar – jag tänker mig att den som äger en sensibilitet snarlik min kan följa det spåret och ledas in i dekadens och tro.

Min sista fråga till dig för denna gång: Framtidsplaner för ditt förlag och ditt författarskap?

– Jag befinner mig i skrivande stund på franska Rivieran, i Menton vid italienska gränsen, för att göra klart det som jag hoppas ska bli min andra roman. Den går under arbetsnamnet Vit heliotrop, har ett lite bredare anslag än debuten och handlar om en ung kvinna i 1890-talets Paris som överkommer sin psykiska ohälsa genom att bli ett erotiskt subjekt. Den är snart klar att skicka till förlaget – och det kliar redan i fingrarna att påbörja ett nytt romanprojekt. Den här gången vill jag skriva något som utspelar sig i samtiden men som iscensätter dekadensens idéer och estetik. Jag har en idé som är något mellan erotisk thriller och gotisk skräckroman.

Alastor Press får vila under det här franska halvåret; men jag är snart klar med en kortroman/långnovell av Richard Le Gallienne, The Worshipper of the Image, som jag tänker får bli årets höstutgivning för Alastor. I sommar kommer jag återuppta mitt arbete med Mallarmés prosa, som är tänkt att komma ut innan året är slut. Alastor kämpar på, det finns en lång lista på böcker vi skulle vilja ge ut. Så länge förlaget går runt och jag kan försörja mig på ett eller annat sätt kommer jag att fortsätta att skriva och ge ut dekadensklassiker.

(Författarfoto: Privat)