1992 debuterade den svenska poeten Marie Lundquist med diktsamlingen Jag går runt och samlar in min trädgård för natten och för några år sedan släpptes alltså en nyutgåva av boken på Nirstedts förlag med förord av Göran Sommardal.

Lundquist är en av mina favoritpoeter i modern tid och hennes senaste diktsamling Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det från 2017 var en riktig poesibomb av högsta kvalité.

Hur står det då till med debuten? Håller den samma klass som Lundquists relativt nyskriva poesi? Det ska ni få veta om ni fortsätter att läsa…

Det är alltså trettio år sedan Jag går runt och samlar in min trädgård för natten kom ut och jag måste säga att Lundquists poesi känns lika tidlös nu som då. Hon diktar så dramatiskt och rakt på sak. Jag läser några sidor in i boken där Lundquist diktar:

”Nattportiern räcker ut sin hand.
Hans naglar är blanka som fönster.
Jag faller från sjunde våningen.”

Sån här poesi är min melodi. Det är intensiva och målande rader som triggar fantasin. Jag fortsätter läsa och får följa med diktjaget på en monolog i en relation och världen runtomkring den. Lundquist diktar vidare några sidor längre fram i boken:

”Du kan inte göra det längre. Du är
utspädd. Innehåller ingenting annat
än vatten. Jag häller ut dig i havet.”

Att läsa Jag går runt och samlar in min trädgård för natten är ett äventyr i sig själv. Man vet aldrig vad som ska hända på nästa sida i boken, men man inser fort att det händer någonting hela tiden. Det är rent ut sagt spännande poesi.

Jag läser vidare och får följa med diktjaget på en resa från otydlighetens apostlar till en underbar glömska. Fantasin är utan tvekan ett av essen i Lundquists kortlek som poet.

Jag har egentligen ingenting att klaga på ang denna diktsamling som till och från känns lite som en karatespark i solarplexus. Så intensiv är den.

Fint att en nyutgåva blev tryckt och Lundquist visar sig vara en lika kvalitativ poet nu som för trettio år sedan.

Avslutar den här recensionen med en av mina favoritdikter i boken där Lundquist diktar:

”En bevingad varelse kan plötsligt falla handlöst
ned genom rymden och bilda ett djupt hål i jordens
skorpa. Så uppstår den sjukdom som kallas brist.”