Det har börjat bli lite tradition för mig att lägga ut måndagsintervjuer här på min blogg nuförtiden och den här måndagen är inget undantag, då jag har en rykande färsk intervju med Sofia Dahlén som debuterat som författare tidigare i år.

Sofia är född 1987 i Stockholm. Hon är författare och arbetar utöver det med filmdistribution. Patient är hennes debutbok.

Hej Sofia. Jag tycker du har lyckats skriva en fantastiskt fin och samtidigt skrämmande prosalyrisk bok – Patient, som du debuterat med som författare. Vad är dina känslor kring boken just nu och blev den som du hade tänkt dig från början?

– Tack Nicko för att du läst! Jag känner nog redan att boken hör till forntiden, det är ovant för mig att stanna kvar i något efter att det är klart. Min instinkt är att gå vidare, my work here is done, men samtidigt förstår jag ju att det kan vara rättså viktigt för läsarna och för bokens vidare liv att jag inte bara överger den…

Som verk blev den inte alls som jag hade tänkt mig men det beror nog mest på att jag inte hade tänkt mig något konkret i förväg. Jag tänkte inte så mycket på det stora resultatet när jag skrev, utan snarare på detaljerna och hur de hänger samman.

Jag blev glatt överraskad att den slutar som den slutar, det hade jag inte planerat men när jag kom till slutet fanns det liksom bara det här ickeslutet. Och jag tycker det blev ett bra slut. Jag brukar annars sällan tycka att slut är särskilt lyckade, så det känns som en seger.

Varifrån fick du inspiration till att skriva Patient?

– Levda erfarenheter och lästa erfarenheter! Och en del surfade i FASS och 1177!

Prosalyrik är ju en genre inom litteraturen som tyvärr inte syns så mycket på bokhyllorna. Vad fick dig att fastna för den genren?

– Egentligen är det kanske poesins effekter som är huvupoängen för mig, det chockerande i språket. Men i fallet med den här boken bidrar det mer prosaartade till att möjliggöra poesin.

Den har en berättande inledning, övergår i dikt och sen i rabblandet av fraser i princip, och det blir förstås en gestaltning av konsekvenserna av huvudpersonens desperation.

Berättelsen flyttar från den fysiska världen (pendeltåg, huddinge sjukhus, anhörigskapet osv) till att utspela sig på boksidorna. Huvudpersonen börjar som ingenjör och slutar med ett psyke som typ lämnat kroppen. Som sin egen motsats. Sen den kom ut har vissa kallat den roman och vissa har kallat den poesi, men det spelar inte så stor roll tycker jag.

Vad läser du mest annars av prosa eller lyrik?

– Jag skriver nog som jag läser, dvs utan att göra så stor skillnad. Jag tror faktiskt inte jag riktigt förstår skillnaden på de två, men det är säkert för att jag tänkt på det för mycket.

Författare som inspirerar ditt skrivande?

– Magnus Florin och Jaques Roubaud!

Jag har inte läst nåt av varken Magnus Florin eller Jaques Roubaud. Vad har just de två författarna som inte andra författare har enligt dig?

– Båda har skrivit otroligt bra om sorg men på helt olika sätt. Roubaud har skrivit en bok som heter Någonting svart som är så brutalt jävla hemsk och bra. Helt kompromisslös bok, inåtvänd och vägrar ge läsaren andrum.

Magnus Florin tycker jag om för att jag uppfattar det som att han ofta har valt till synes hopplösa utgångspunkter (tex en bank, eller relationen mellan Linné och hans trädgårdsmästare) och skriver om dem på oväntade sätt. Jag vill allltid skriva när jag läser honom. Ränderna är hans stora sorgebok, den är toppen!

Hur ser det ut med litteratur och poesievenemang i Stockholm nu till hösten? Är det mkt på gång?

– Ja men nu börjar saker sakteliga öppna upp efter pandemin, jag har varit och läst lite här och där och är på väg till Malmö för att medverka på Malmötxt just nu faktiskt! I våras var det ju mer digitala läsningar.

Vilka är de första ord som kommer till dig när jag skriver: Finlandsvensk poesi.

– Att jag tyvärr fick googla för att komma på något mer än Södergran! Men det som var bra med det är att jag då insåg: Cia Rinne! Som jag tycker har en nice stil och kul metod! Så jag säger Cia Rinne!

Cia Rinne är ju en vass poet. Varför tror du det är så få poeter som drar iväg som hon gör ang sin t.ex. visuella poesi?

– Säkert för att det är mycket svårare än det ser ut?!

Avslutningsvis, om du bara fick ta med en enda diktsamling till en öde ö, vilken skulle det bli då?

– Orissa! Av Ola Julén.

(Copyright/fotograf: Arvida Byström)