Lördagmorgon, regnar ute det har blivit dags att recensera estländsk poesi och denna gång diktsamlingen Linjen som flödar under handen av Mathura. Så här skriver Black Island Books om boken på sin hemsida:

”Linjen som flödar under handen (Käe all voogav joon) tar sin utgångspunkt i befintliga verk och välkända konstnärskap som Vermeer, Wyeth, Hopper, Kahn, Zorn, Simberg, Munch, Michelangelo, Rothko, Gauguin, Pousette-Dart med flera.

Mathura visar varför han räknas som en av Estland främsta samtida poeter. För diktsamlingen Käe all voogav joon/Linjen som flödar under handen fick han Gustav Suits lyrikpris 2014, och 2017 mottog han Virumaa litteraturpris för årets bästa historiska roman. Översättning: Pär Hansson & Peter Törnqvist.”

Var det här en bok att bita i för Nicko då? Mja. Både och. Tycker jag alltid breddar min syn för poesins mångfacetterade värld efter i stort sett varenda diktsamling jag läst och Linjen som flödar under handen är inget undantag.

Det händer ju inte så mycket i den här prosadoftande diktsamlingen, fast det ändå händer saker hela tiden. Jag läser och Mathura diktar inledningvis i dikten ”Skiss”:

”Händer som sträcker sig
in i det ofärdiga grå

Ofärdiga är händerna,
ofärdigt detta grå

I tidens skissblock,
ett liv
ägnat åt drömmeri

Men när du väl
sover säkert,
låt då minnena vara avklarade
medan fullmånen slukar alltihop”

När jag läser Linjen som flödar under handen, så känns det som om diktjaget är på en ständig resa från själva skapandeprocessen till ”En vindlande tyst vinterväg/en snötäckt stig så lång/att du kan ta dig genom skogen/men aldrig nå bortom” (Början på dikten Vinter. Edvard Munch).

En av de saker jag gillar med poesi är att det ofta finns fler dimensioner i dikternas landskap och även om Mathuras dikter är rätt direkta, så finns det en känsla bakom helheten som jag inte greppar och som fångar mitt intresse att läsa vidare.

Det finns även glimtar av dramatiska rader och mer filosofiska funderingar som vandrar hand i hand med diktjagets naturromantiska resa genom prosadiktens värld i Linjen som flödar under handen.

Helhetsmässigt känns språket i boken stillsamt och rätt vardagligt och jag läser vidare medan Mathura blixtrar till i dikten ”Förlovad. En litografi”: ”Kalla stenblommor i hennes hår/blundande lyssnar hon/till det som virvlar/i luften/och alla undrar vi/mitt i det värdsliga, det tröttsamma, är det möjligt/att förlova sig med Oändligheten, med Tidlösheten”

Jodå, nog är Linjen som flödar under handen en trevlig diktsamling som ger mersmak, trots att det blir lite för mycket grädde på moset ibland.

Den följande fråga som dyker upp i mitt sinne är hur poesiscenen ser ut i Estland. Förmodligen har Mathura svaret på det. Vi får se om han vill medverka i en intervju framöver.