Mina första intryck efter att ha läst Tensegritiet av Martin Hallberg är följande: Intellektuell poesi som flirtar med både gammal hederlig naturromantisk lyrik till mer symboliska utfärder i minimalismens mångbottnade land.

Så här skriver Miders förlag om boken:

”Mellan spänning och integritet finns ett fält av möjligheter. Man kan leka där. Bland skärvor av sorg, mellan kommatecken och punkter. I spontana rörelser, sprungna ur kärlek. Till vibrerande bastoner och svävande saxofoner. Ett frekvensomfång som ökar, en utrullning som vidgar.”

Spontant tycker jag Tensegritet känns som en rätt fräsch diktskapelse, där jag följer med diktjaget genom de fyra kapitlen: Kust, Klaviatur, Valv och Glas. Varje dikt har även en rubrik som är lite ovanligt nuförtiden och som känns välkomnat Hallberg diktar och jag läser början av dikten ”Fästpunkt”:

”Asfaltsblommans sårbarhet lyfter i månljus
i gräset, humor tonsätter orangea
ankarkors.
Acceptansens mod står upprätt,
kluckar säkert.

Diamant.

karbongrå.”

I sitt mångfacetterade diktspråk har Hallberg planterat uppåt femtio dikter i sin debutdiktsamling Tensegritet, som känns både intensiv och spännande. Till och från har jag svårt att hänga med vad Hallberg vill få sagt och jag ser dikterna som modern konst i diktformat och fine för mig eftersom hantverket i sig självt känns genomarbetat.

Det finns även en hel del dramatik i Hallbergs poesi. En bit in i dikten ”Ekvinox” läser jag:

”Vi dödar för att leva och ibland sår mot sår och de vi älskar
mest. Det är samma kontinuum. Ekvinox. Att överleva är en
politisk extraordinär handling i sig.”

Mkt som händer här i poesin och det passar bra för min smak. Bra jobbat Hallberg, det här var en lovande debut diktsamling och jag ser fram att läsa mer av din poesi i framtiden!