Det har blivit dags för en måndagsintervju och den här gången har jag fått en liten pratstund med poeten Tatjana Brandt från Helsingfors som även är kritiker och essäist. 

Tatjana debuterade 2001 med diktsamlingen “Roo” och har efter det gett ut två essäsamlingar, ”Fängslad” och ”Läsa tankar” (båda på Förlaget). 

2014 disputerade Tatjana på en avhandling om Agneta Enckells och Ann Jäderlunds tidiga poesi. Hon är även initiativtagare till projektet Kritikbyrån.

Min första fråga till dig, Tatjana är följande: Du debuterade för två decennier sedan som poet med diktsamlingen ”Roo” och bytte sedan riktning och är aktuell med essäsamligen ”Läsa tankar” i år. Saknar du poesin ibland? Vad kan du göra i essäerna som du inte kunde göra i poesin och tvärtom?

– Jag vet inte om jag egentligen bytt riktning snarare är det väl så att mitt eget poetiska skrivande har blivit privat, flyttat in i tankar, dagboken, utkast. Och jag sysslar mycket med poesi fortfarande, läser hela tiden stora mängder och recenserar gärna poesi. Just nu sitter jag och jobbar med en poesirecension för Örnen och Kråkan.

Jag minns ett samtal jag hade med Magnus William-Olsson för många år sedan och att han då sade (ungefär) att det för honom inte är någon kvalitativ skillnad i hur han förhåller sig till olika genrer när han skriver, att essäer och poesi och kritik och till och med översättning ja, att allt är en del av hans skrivande. 

Jag tycke då att det var en mycket märklig inställning, för mig var skillnaden mellan till exempel poesi och essäistik helt enorm men mer och mer har jag börjat förhålla mig som han. Jag låter det poetiska sättet att tänka och lyssna till språket och tonfallen och all instabilitet i språkets strukturer gå rakt in i allt jag skriver.

Essäer är någonting jag nästan aldrig sysslat med (iaf inte medvetet). Kan du ge mig en kort skolning i vad det är som lockar med essäer och vad styrkan i dem är?

– Essäer kan väl vara nästan vad som helst. (Det är för mig det som både lockar och skrämmer). Jag tänker att en ingång till att förstå genren kan vara att tänka på hur den vuxit fram i stor närhet till brevet. Och vad kan man inte göra i ett brev!?

Essäformen är för mig så otroligt fri… det är en glädje att tumla och rumla i den, låta den spela och röra sig mellan lyriska, komiska och akademiska register.

Läser du mycket poesi annars? Vad tycker du om det finlandssvenska utbudet i modern tid?

– Ja, jag läser mycket poesi. Det skrivs helt otroligt fin finlandssvensk poesi idag. Det som bekymrar mig mest är att den speciella uppmärksamhetsform som poesiläsning är får så lite uppmuntran och näring.

Det krävs lite mer vana eller övning för att poesin ska öppna sig jämfört med andra typer av text och det skulle vara så viktigt att man tog in poesi som ett naturligt inslag i skolor och alla möjliga sammanhang. 

Du medverkade ju även i boken ”Poesin. En debattbok” som kom ut på Ellips 2014. Det låter ju som en rätt spännande bok (som jag faktiskt missat) där det bland annat står följande om boken på Ellips hemsida: 

”Lyriken har traditionellt haft en central ställning i den finlandssvenska litteraturen men hotas i dag av marginalisering, och inte bara hos oss utan överallt. Hur ser poeterna själva på sin verksamhet och sina villkor? Är den nya dikten obegriplig för läsarna? Vem ger poesin röst i en tid när utrymmet minskar och de kunniga kritikerna blir allt färre? Hur ser framtiden ut? Vilka är möjligheterna? Det här är några av de frågeställningar som behandlas i en korrespondens mellan sex representanter för genren.” 

Tycker ni som medverkade i boken fick till bra svar på dessa frågor? Hur mycket man man filosofera om poesin egentligen?

– Det var roligt att medverka i Poesin. En debattbok. Spännande att få texter av begåvade och tänkande människor i sin inbox. Men jag upplever inte att jag kan svara för oss alla. En del av glädjen med den där sortens böcker är väl just att många röster bryts mot varandra, att folk har olika åsikt och helt olika infallsvinklar och ibland talar om olika saker så att säga lite i munnen på varandra. Det blir ett slags kreativ kaos.  

Vi hade en lång mejltråd och jag läste alla brev när de kom men efter publikation insåg jag att somliga hade ändrat i sina texter, lagt till eller tagit bort grejer…så jag måste helt i ärlighetens namn säga att minnets dimma i kombination med att texten levde ända in i tryckstadiet har gjort att jag känner mig lite osäker på vad som faktiskt står i den boken! Du måste helt enkelt läsa den och bilda dig en egen uppfattning.

Kan du berätta lite om din senaste bok ”Läsa tankar”. Det står att den innehåller ”Essäer om geniala böcker och osannolika liv”. Är boken lika spännande som den låter?

– Ha ha jag hoppas den är just så spännande förstås. Jag har under de senaste åren skrivit på den, tänkt och läst för den och grunnat och formulerat mig och meningen är att min pågående ström av kanaliserade tankar, uppslag, glädje och oro ska ha gått in i texten. 

Jag har skrivit om Dostojevskij som jag älskat sedan jag var barn (ja faktiskt, min mamma läste högt ur hans lite lättsammare texter för mig när jag som vanligt var sjuk och jag trodde länge att han hette Doktor Jevskin….) och så har jag skrivit om George Eliot denna fantastiskt fatala och kloka kvinna (hennes riktiga namn är Marian Evans) med sin djupa medkänsla och kärlek till judendomen samt Ann Radcliffe med sina fullständigt sprittsprångande intriger och gotiska överladdade känslosamma luftslott och så till sist Ursula K. Le Guins poetiska barn- och allåldersböcker. Och där någonstans i mitten finns jag och mitt liv och mina försök att förhålla mig. 

Avslutningsvis, du har ju även skrivit en avhandling för några år sedan om Agneta Enckell och Ann Jäderlunds poesi. Vad betyder de poeterna för dig och ditt skrivande?

– Det är verkligen två poeter som jag fortfarande håller mycket högt och älskar att läsa. Jag har sannerligen inte tröttnat. Vissa av deras vändningar, fraser, melodiska anslag kan bara komma för mig i helt andra sammanhang, hålla mig sällskap och det är en ren glädje. Varje gång de ger ut något nytt blir jag lika glad.

(Författarfoto: Håkan Lindgren)