Det har blivit dags att recensera ännu en diktsamling från en österbottnisk poet som dog alltför ung – Gudarnas rum av Gun Nygren som är Nygrens sista diktsamling med undantag för Ord är regn – dikter i urval 1984-1994. postumt utg., red. Carita Nyström.

Nygren härstammade från Lappfjärd och blev bara runt 35 år gammal när hon lämnade vår värld 1997.

För att vara rakt på sak. Jag tycker om Gudarnas rum. Det är en modig och levande bok som skriver om tunga ämnen som psykisk ohälsa, Guds närvaro och Guds frånvaro m.m. Hela boken känns lite som ett rop på hjälp från en kvinna som försöker överleva i en värld som tycks vara större än vad hon klarar av.

Nygren diktar några sidor in i boken:

”Nu reser jag
till landet
där jag får
vara jag.
Jag packar
inte något.
Jag kommer
som jag är.”

Nygrens poesi är rätt enkel och i enkelheten finns en stark kraft bakom eftersom hon har sin egen röst i den. Andra ingredienser som jag finner återkommande i Gudarnas rum är en kolsvart humor som går hand i hand med sagoberättande i diktformat. Nygren diktar vidare:

”Hon kom ur kaos.
Hon gick till kosmos.
Hon älskade sitt kaos
högre än någonting annat.
Hon kastade sin burk
med psykmediciner
i sjön
en tidig morgon.
På bryggan
dansade hon
utan kläder
en soldans.”

När jag läser Gudarns rum ser jag hur en skör människa försöker klättra upp för livets stege, men som om och om ramlar ner tills orken inte finns kvar där längre. Det nerdrogade (av psykiatrin) diktjaget ropar ut till Gud som en sista räddning i livskampen och når till och från högre höjer som i raderna:

”Först trodde jag
att detta
måste vara
galenskap,
när jag var ovan
vid salighetens fylla.”

Men de tillfälliga gudsupplevelserna tycks falla ihop för den brutala verkligen som är insvept i ångestens mantel, där diktjaget ”dricker/en halv liter kaffe/varenda morgon/utan att vakna upp” och mer konkret, där Nygren diktar:

”Septembernatt
och det är
mörkt och instängt
som i en kappsäck.
Då mörkret
omfamnar mig,
sluter sig
runt min kropp.
Då mörkret
strömmar genom
min hjärna.
Snälla, släpp in
en liten stjärna
i min kappsäck”

Jag tycker det är så sorgligt att en så ung och lovande poet tynade bort både i poesin och verkligheten. Fast på något sätt lever ju Nygren vidare genom sin ärliga och kraftfulla poesi. Hennes röst dör på så sätt aldrig, så länge hennes dikter blir lästa.