Hur mår poeter egentligen? Hur mycket använder vi poeter poesin som terapi? En poet som inte har mått så bra genom åren är Kaj Hedman, f.1953 från Karleby. Kaj debuterade som poet i slutet på 70-talet med diktsamlingen “Morgonen har vaknat” och har sedan dess gett ut 18 böcker, varav fyra översatta till finska. 

Förutom poesin har Kaj bland annat skrivit mikroessäer, prosadikter, och två självbiografiska böcker om panikångest och borderline. Kaj är även frilans kolumnist och litteraturkritiker och har medverkat bl a i HBL, Kyrkpressen, ÖB, ÖT, JT, Horisont, Svenskbygden och YLE. Han bor ensam med sin hund på Kyrkbacken i Karleby.

Tack för att du vill medverka i den här intervjun Kaj. Min första fråga till dig är: Det har ju börjat talas mer öppet om psykisk ohälsa bland författare och poeter och du gav ut en bok som heter Panikhandboken 2015 som handlar om dina borderlinestörning och ångestsymtom. Det här är ju väldigt modigt att skriva om. Hur kändes det att ge ut den här personliga boken och vad har du fått för respons på den?

– Jag gav först ut Panikboken – en berättelse om borderline, som Söderströms beställt av mig, år 2003. Den är översatt till finska av Kai Takkula under titeln Paniikissa – Seuranani ahdistus.  År 2015 gav jag ut en fristående uppföljning på Schildts & Söderströms med titeln Panikdagboken. Den är också översatt till finska, av Leena Nygård. Tapani Ritamäki beställde en livsberättelse av mig och samarbetet var fantastiskt. 

På förlaget hade de noterat min kolumn i HBL där jag först öppnade ämnet. Kritiken var i stort sett mycket positiv och boken såldes slut ganska snabbt. Jag fick ganska mycket bra respons om den, bland annat i form av litterära pris.

Under årens lopp har jag också fått kontakt med ”olyckskamrater” och de har tyckt att boken var en bladvändare och att de kunnat känna igen sig i den. Det har varit mycket trevligt att dels få erkännande, och dels få lära känna människor som kämpar med ångest och livsfrågor. 

Även Panikdagboken blev väl emottagen och responsen har varit liknande. Det är så välkänt sen ganska länge att jag är invalidiserad av min ångest, så detta att öppna sig har inte varit så särskilt svårt. Det känns bättre ifall människor vet – att inte behöva dölja.

Du skrev till mig tidigare att du uppskattade min recension av Oktobervisiten av poeten Diana Bredenberg som var en nära vän till dig. Jag funderade i recensionen ifall poesin gav henne extra livskraft eller drog nere ännu djupare i ångesten som tillslut tog hennes liv? Vad tänker du som kände henne om detta?

– Diana var en nära vän, vi brukade läsa våra dikter för varann, gav varann stöd och uppmuntran. Men hon var mycket traumatiserad och hade ett svårt liv. Ibland var det smärtsamt att följa med. Hennes vänskap var fantastisk. Att skriva dikter var för henne som det är för en människa att andas. Hon skulle nog inte ha haft krafter att gå genom livet, som tyvärr blev kort, utan diktandet. Och hon var mycket bra. 

Hon hade en underbar förmåga att kombinera smärta med lyrisk skönhet, utan att nånsin förfalla till pekoral. Jag saknar ännu mycket våra nattliga telefonsamtal då vi pratade om allt. Men skrivandet var alltid det viktigaste. Liv och dikt var helt enkelt ett hos Diana.

Det verkar ju som en del poeter i allmänhet inte verkar må så där jättebra. Det är iaf mitt intryck efter att ha läst en hel del poesi genom åren. Diktar vi poeter för att vi just mår dåligt? Är det lättare att skriva om ångest än glädje? Jag försöker komma ihåg när jag hittade nån modern diktsamling som skriver enkom om upplyftande och ljusa tider. Inte är det då många såna böcker jag har hittat iaf. Vad tänker du om dessa tankar?

– Jag tror det finns minst två olika kategorier av poeter, och prosaister också för den delen, när det gäller att ha psykisk smärta, ångest och andra svårigheter. Det finns de som skriver ut smärtan, och de som väljer att sublimera den, och se den utifrån. 

Jag skulle till exempel räkna Claes Andersson till den senare kategorin. Och kanske Jörn Donner. Det finns ovankligt få direkt kristna och troende poeter som skriver ut smärtan. Till exempel Paul von Martens skrev en hel del om det svåra i livet, och om komplexiteten i gudstron, men jag upplevde aldrig att Pauls avsikt var en personlig bikt om hur han mådde. 

Men jag vill nog hävda att även om många poeter, särskilt unga, mår ganska bra, och att de ändå kan skriva om svårigheter, livets komplexa sidor, och om det onda i världen. Jag tror inte att psykisk ohälsa eller för att nämna andra problem, alkoholism eller drogmissbruk, är någon absolut förutsättning för att skriva bra poesi. 

Får jag nämna ett par poeter som skriver mycket komplext och fint, men som jag inte alls upplever som smärtfyllda, utan snarare att de har mest livsglädje och nyfikenhet: Ralf Andtbacka och Kurt Högnäs.

Hur mår du själv nuförtiden? Blir det  bättre med tiden? Det sägs ju att tiden läker alla sår.

– De senaste åren har jag mått sämre. Jag har gått igenom två skilsmässor, eller rättare sagt en skilsmässa efter ett ganska långt äktenskap, och en separation från en sambo. Den som har borderline har mycket svårt med separationer och ensamhet. Men det är också svårt för en med min diagnos att leva tillsammans med någon, och svårt för den andra parten. 

Om man har borderline och generellt ångestsyndrom och är en ung kvinna, och får bra vård, så kan man bli mycket bättre. Men de som har haft den här ångesten i många år har nog ingen bra prognos. Tyvärr. Det blir jobbigare då man blir äldre och förlorar en del av livskraften.

Men resten beror ju. Väldigt mycket på hurudant liv man har. Det sägs att man själv kan påverka hur man mår. Det är nog väldigt svårt för en som har borderline. Men inte omöjligt. Just nu väntar är jag tacksam för att jag fått behålla mina ex som nära vänner. 

Och som alla andra tror jag att jag kommer att må bättre bara pandemin i världen fås under kontroll. Men dagens värld med sin själviskhet, nyfascism, oro och med klimatförändringen, är ju inte uppmuntrande. Ändå finns det ljus, skönhet, vänskap, kärlek – man kan kalla det gudomligt, och man kan kalla det mänskligt.

Du debuterade 1977 med diktsamlingen Morgonen har vaknat och har skrivit en hel del sedan dess. Hur kom det sig att så många av dina böcker blev just diktsamlingar?

– Jag har aldrig upplevt mig vara en särskilt bra berättare. Poesin kom delvis hemifrån. Mina föräldrar älskade poesi, men i och för sig också annan litteratur. Jag tycker mycket om att läsa berättelser baserade på verkligheten och självbiografier m.m särskilt nu när jag är äldre.

Romaner och noveller läser jag allt mindre, men om de är mycket bra, så blir de ju en stor glädje. Men när det gäller varför jag föredrar poesin så kanske det delvius är lättja, – det ärtungt att skriva prosa, – men framför allt att jag älskar skönhet, mjusik, estetik, att drömma.

Nostalgin som är en viktig del av min livsupplevelse passar bra för poesi. Och när det gäller att diskutera min gudstro och mitt förhållande till kärlek, så finner jag ett bättre av stamp i poesin än i prosan. 

Samtidigt har jag börjat intressera mig mer för noveller, och jag har ett litet antal i datorn, som jag hoppas att en dag kunde samlas till en bok. Jag läser mycket gärna novellsamlingar. Bland klassikerna är Anton Tjechov min stora favorit. Bland moderna svenskspråkiga författare utan vidare Johan Bargumn, som bara blivit bättre med åren.

Vilka poeter gillar du att läsa när du inte skriver själv och hur tycker du den finlandssvenska poesin mår 2021?

– Det är svårt att räkna upp alla, och det varierar kraftigt,. Jag är ju också litteraturrecensent och jag skriver ofta om diktsamlingar. Jag får komma med önskemål själv, men ibland får jag också diktböcker av författare som jag inte känner till från förut. 

Mina egna favoriter är till exempel Paul Celan, Joseph Brodsky, Bo Carpelan, Peter Sandelin, Claes Andersson, och naturligtvis Tua Forsström, som enligt min mening kanske är Finlands främst poet. Hennes lyrik är genialisk.

Den nya finlandssvenska poesin är ibland utmanande att läsa, men den mår mycket bra. När jag började skriva så fanns det väldigt få unga och nya poeter. Idag finns det många som är väldigt bra, skickliga, modiga, spännande, både i Finland och Sverige och förstås internationellt.

På den arenan tycker jag bäst om amerikanska poeter. Kathy Fagan är min stora favorit. Louise Glück, som fick nobelpriset, är ocksåp en underbar lyriker. Jag är helt tagen av att vi i Svenskfinland har så många fina, särskilt kvinnliga poeter. 

Mathilda Södergran kan nämnas som en av de bästa. Men det kommer nya varje år, tycker jag. Det enda problemet är ekonomin. De stora förlagen vågar och kan inte satsa så mycket på lyrik. I stället är det ofta filosofiska bekännelseböcker och debattböcker som gäller. Eller fina självbiografier som tar fram svåra ämnen. Men poesin är jag inte orolig för. Det finns mindre, alternativa förlag, som til exempel Ellips. De håller utgivningen levande.

Avslutningsvis. Du är ju inte bara poet utan en kristen poet (som inte så många poeter verkar vara nuförtiden). Du har tidigare sagt bland annat: 

”Det är svårt att skriva religiös lyrik. För många ligger faran för ett blomsterspråk och pekoral nära till hands. Det kan hända att känslorna får överhand så att de grundläggande frågorna kommer i andra hand.” ( Österbottningen 27.4.1989). Hur relaterar du till ett sådant uttalande idag?

– Jag står fast vid vartenda ord jag skrivit om den här saken. Man måste vara mycket bra på att skriva om man vill skriva en direkt uttalad religiös och kristen poesi. Själv försöker jag sublimera min tro, som med åren blivit alltmer utmanande och ständigt befinner sig i kris, genom att ställa osynliga eller synliga frågor i min poesi, och genom att med alla medel försöka undvika fromleri och direkt uttalade triossatser. 

En människas tro och gudsgemenskap är så privat, sist och slutligen, och så individuell, att jag tycker att det enda rätta, i varje fall för mig, är att skriva på det här sättet. Musiken, kärleken, Gud – de hör ihop för mig och de bildar ett mysteriöst, spännande och utmanande mönster. 

Varje dikt som handlar om Gud och tro är ett slags gåta, som författaren försöker lösa, men gåtan förblir en gåta i den meningen att en människa aldrig kan skriva ut alla nyanser. Men det är lite annorlunda med lovsång. Jag har ju skrivit dikter som blivit tonsatta. De dikterna är kanske inte direkt religilösa, men ditåt. 

Den som har tonsatt de flesta har varigt Patrick Wingren. Jag tycker mycket om Patricks tonsättningarm, och jag har förstått att de uppskattats, till min förvåning, ofta av män. Varför just av män är något som jag bara delvis anar mig till.

Och där sätter vi punkt för den här intervjun och jag önskar Kaj lycka till med skrivandet och måendet i framtiden.