Matteusevangeliet av Pier Pasolini är kort och gott en av de bästa filmer jag sett och nog kunde Pasolini dikta också.

Olycksaliga generation kom ut tidigare i år med förord av Nina. M Olsson och Håkan Sandell och det är med spänning jag läser nyöversatt poesi från sydligare breddgrader. 

Smockadoll som har gett ut boken skriver så här om Olycklsaliga generation på sin hemsida:

“Med tidens gång har Pier Paolo Pasolini (1922-1975) alltmer kommit att framstå som den främsta italienska efterkrigspoeten. Efter att ha skrivit sin tidiga ungdomsdiktning på hembygdens friuliska dialekt, anländer han (efter ett hotande åtal för sin homosexualitet) till Rom mitt under neorealismens högdagar.

Han undervisar i en förortsskola, påbörjar ett romanprojekt skrivet på förorternas slang, och rör sig efterhand i de filmkretsar där han ska komma att göra en insats som manusförfattare och regissör. Men främst utvecklar han under detta tidiga 1950-tal en poesi som inte sett sin like, realistisk men också lyrisk. Med ett skarpt öga för omgivningens detaljer, men också med en stark inre ömhet och medkänsla.”

Jag läser inledningen av dikten “Privilegiet att få tänka”:

“Åh, att dra sig in i sitt skal, att få tänka!

att säga sig själv: nu kan jag grunna

här i mitt hörn, invid dig gamla fönster.

Tankarna arbetar, ögonen svider

av Piazza Vittorios odörer väckta av

morgonsolen, eländet klibbar sig fast 

med denna ödmjukande vittring av kol

som strypt mina sinnen, som tyngt ner

mitt hjärta men väcker det på nytt.”

Det här är kvalitativ och tidlös poesi som genomborrar blicken. Medan jag läser Olycksaliga generation rör jag mig från “syrsornas sorgsna tremolospel”, förbi “dammrykande Caravaggio-ljus” till “en annan och utbrunnen tidsålder.”

Det är mycket drama och djup i Pasolinis dikter och även i förordet av Olsson och Sandell. Det var väl minst sagt ett omtumlande liv som poeten och filmregissören levde och på nåt sätt känns det som om det bottenlösa mörker som till och från flammar upp i Pasolinis poesi, förde honom till det öde som tillslut hann ikapp honom.

Den sista dikten “Att komma ihåg:” sammanfattar mycket av det jag upplever i Pasolinis poesi:

“Säg varför existerar lyriken, poesin? För att ingen

förutom jag själv vet vilken lång väg traditionen

har färdats för denna smärta som branta kvällningen

nu förebådar med mörknande moln inför vintern. 

Vems ögon ska fyllas av detta om inte just mina?”