Vad är bra poesi, är en fråga jag ställt till många poeter i min intervjuserie Lördagssoffan och jag har själv grubblat mkt på detta. När jag får en ny bok av Tua Forsström så vet jag innan jag ens har börjat läsa boken att den innehåller kvalitativ poesi. Hur kan det vara så och vad är ingredienserna till Forsströms framgång i poesins universum?

Det kan man fråga sig…men innan jag ska börjar recensera En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, som är en nyutgåva från 2012, så ska jag jag säga att jag är tacksam för diktens helande kraft. Jag har haft en riktigt jobbig dag idag och direkt efter att jag började läsa boken i fråga, så blev allt frid och fröjd igen.

Så när det gäller Tua Forsström… Vad är det i hennes poesi som jag gillar och vad är det som jag vet är så bra innan jag ens börjat läsa en oläst bok av henne? Först och främst dikthantverket. Jag har aldrig sett nåt slarv i hennes poesi och hennes dikter är genomarbetade, hon har en egen röst och ingenting känns lämnat till slumpen.

Så hade jag rätt även denna gång? Håller Tuas En kväll i oktober rodde jag ut på sjön mina förväntningar? Jomenvisst. När jag läser den här boken så känns det som att träffa en gammal god vän från diktens magiska landskap och här finns högkvalitativ prosablänkande poesi, så det räcker till och blir över. Jag läser dikten på sidan 7:

“Söndra i dess minsta delar de minsta

delarna, vad hittar du?

Mörkret, regnet, vänligheten

Ett fyrverkeri slog ut i sydväst över Granvägen plötsligt med

väldiga blommor som dalade ner och slocknade långsamt

störtade ner i vattnet och slocknade plötsligt en vanlig

kväll med rosor långsamt och smälte i 

vattnet störtade ner och föll”

Såna här rader är ju fantastiskt mysig poesi i sitt mångfasetterade djup. Att läsa Tuas dikter är här som att virvla bort i en drömsk verklighet där mycket händer hela tiden. Ett poetiskt pussel uppenbarar sig i mitt inre medan jag bläddrar vidare i boken och jag färdas bland annat från den astronomiska gryningen och vidare till Carmen i sin blodröda klänning. 

Det finns en sällsam värme i boken och kanske är det vad jag gillar mest med Tuas poesi. Att det finns tröst i livets vackra ögonblick som speglas på ett sätt som jag beundrar. En kväll i oktober rodde jag ut på sjön är en liten bok på mindre än femtio sidor, men ändå känns den omfattande och precis lagom. Jag citerar vidare från sidan 20:

“Nästa kapitel heter: att glömma

Blåser mot ansiktet snö

Blåser iväg över vattnet fjädrar och skräp

Slits och går sönder snöar på vattnet smälter

vatten i vatten regnar tårar rinner längs

kinderna vatten längs halsen    Insomnia

glitterstorm hysteri”

Det var väl nåt att bita i? (Eller hur alla poesitroll därute!) Det känns som julafton i min bokhylla när ännu en diktsamling av Tua Forsström får plats längst fram bland böckerna. Hoppas hon aldrig någonsin slutar dikta.