“Vem är du, vem är jag” sjöng Arja Saijonmaa i sin megahit “Högt över havet” från det ljuva 80-talet och Vem är du frågar sig Ringbom i sin splitternya diktsamling En röst finns bara när någon hör den

Jag hade skyhöga förväntningar på Ringboms kommande verk efter hennes förra diktsamling elden leende som gav mig djupa intryck av sin djupbottnade skönhet och lekfullhet. Ringbom var då på en resa till Japan där hon bland annat drack sig berusad av misstag och var på jakt efter försoning. Hela upplägget i boken inklusive dikthantverket var av högsta kvalité och hur kunde hon dikta bättre efter det? 

Jag tror det här med att ha förväntingar kan vara en dålig idé ibland. Efter en läsning av En röst finns bara när någon hör den, var det som om jag inte ens skulle orka recensera boken eftersom den kändes trist och blek i jämförelse med elden leende. Men sedan när jag läste om boken med öppet sinne och utan att jämföra, så blev boken betydligt bättre. 

I sin nya diktsamling försöker diktjaget få kontakt med läsaren och det är ju ett intressant upplägg i sig. Fungerar det då? Ibland och ibland inte. Henrika diktar inledelsevis:

“Ställ mobilen 

på intensivandningsläge

och koppla från lasten”

Ok, jag har gjort det..och nu då? Jag läser vidare på sidan 7:

“Minst möjliga 

börjar det med

slutar det med

jag knackar på min själ

den gnyr

när själen slutar gny börjar den gnägga”

Här känns det som om Ringbom hoppar hopprep med Eva-Stina Byggmästar i att skapa nyfikenhet och jag undrar vad kommer härnäst?

En hel del, ca 120 sidor oblyg poesi som flirtar vilt med österländsk filosofi. Fantasin tycks vara en viktig ingrediens i Ringboms lyrik och tillsammans det vackra språk som poeten behärskar blir det diktsamlingens största styrka. Jag läser vidare på sidan 68 där Ringbom diktar:

“I de vulkaniskt vilda

stiger ångan från de heta källorna

i de farliga dalarna

mellan de förvrida formationerna

störtar strömmarna 

håller de rastlösa själarna till

Ovanför bråddjupen slingrar

de dystra stigarna 

splittras neråt

till de hungriga andarnas land”

När jag läser Ringboms nya dikter är det som om tavlor uppenbarar sig framför mig och gränsen mellan liv och död tycks suddas ut i flera av hennes dikter. Det finns ett lugn i boken som tilltalar mig och som blir en tydlig kontrast mot världens stress och press. 

Vad är bokens svagheter då? Jag skulle ha vilja se mer tyngd i de tunga dikterna som bland annat behandlar människans ondska mot fåglar och sen blir det lite för flummigt i vissa dikter där Ringbom diktar (på sidan 56 och 57):

“Äpplet i sängen

är lika med 

äpplet som fladdrar”

och

“Jag får längta efter äpplet

Jag längtar efter äpplet 

Jag sträcker mig efter äpplet

Jag plockar äpplet och äter”

Såna dikter imponerar inte så mkt på mig, men säkert finns en agenda i Ringboms diktuniversum om varför just de raderna ska vara där de är. En röst finns bara när någon hör den, är trots allt skriven av en av de bättre finlandssvenska poeterna och fast det inte är en bok som berör mig lika mkt som elden leende, så finns det en hel del att ta till sig av Ringboms nya dikter. 

Tre solnedgångar (av fem möjliga) och några snygga stjärnfall får boken i betyg och jag har en känsla av att En röst finns bara när någon hör den blir bättre och bättre för varje gång jag läser den. Och det är väl den kvalitativa poesins melodi?