Det här gott folk…är en prosalyrisk bok som fullständigt knockade mig mer än vad nån bok gjort på riktigt länge. Kristian Lundberg är en av mina absoluta favoritförfattare som både brillierar när det gäller lyrik och prosa. Yarden var t.ex en roman som jag älskade och ska läsa om igen när jag har tid.

Men den här boken som är en poetisk dödsmässa över en förlorad son är verkligen tunggung som skulle vara en femstjärnig doom-metalskiva i lyrikformat.

Jag blir ständigt imponerad över vilken skicklig författare Lundberg är. I Requiem över en förlorad son lyckas han hålla en perfekt balans mellan poesi och prosa och där författarjaget är ständigt närvarande. Det här är djup och tung bok om sorg och smärta som träffar rakt i hjärtat.

Jag läser en bit in i boken (sidan 16) och blir förundrad över det vackra språk som smyckar texten:

”Det är måndag eller onsdag. det är tisdag och torsdag
det är en mörk återvändsgata eller ett öppet torg
det är ett pärlband av dagar, gnistrande svarta, vänd
nu bort din blick, låt oss aldrig bli sedda, ett pärlband
dagar, tomma, fullbordade, flaggan är hissad som signal
om att motståndet fortsätter, vi ger aldrig upp, finger
för finger bändes upp, släppte om oss
Det händer ibland att jag drömmer om dig
Du blixtrar förbi, snabb som en ödla, en salamander
förlorad mitt i eldens innersta fäste: ät eld, var aska
Du blir aldrig mer verklig än så, vem sjöng
ditt namn, kallade på dig?”

Diktjaget sörjer genom ångestens kvarter som speglas genom det ständigt återkommande Malmö i många av Lundbergs tidigare böcker och även i denna. Sällan har sorgen varit så vackert beskriven som i boken framför mig.

Att läsa Requiem över en förlorad dröm känns lite som att drömma. Bokens miljö blir suddig och minnena av den förlorade sonen gnistrar över gatorna, torgen och kvarteren som passeras. Lundberg är i toppform i Requiem över en förlorad son och den här boken kommer jag läsa om många gånger.