Det är inte varje dag som jag recenserar en hundra år gammal diktsamling, så det här ska bli lite spännande…

Det har blivit dags att hälsa på Hjalmar Procopé och djupdyka lite i hans dikter, som påminner en del om Fröding. Samhällskritik och självironi blandas friskt med apokalyptiska vibrationer och visst är det mycket som har förändrats inom poesin, sedan hundra år tillbaka – men ändå inte.

Hjalmar diktar:

”Vi drömma om världsförbättring
och framtida statsideal,
men skapa blott nya former
för urgamla smärtor och kval.
Vart land har sin egen pina,
var tid har sitt eget ris,
och jorden är vad den varit:
ett plågornas paradis”

Är inte detta ständigt återkommande rader fast stöpta i olika former, som vi möter på om och om igen på diktens stigar genom livet?

Hjalmar skrev uppemot tio diktsamlingar och Röda skyar är alltså en samling av blandade verk. Rim och rytm är ständigt återkommande ingredienser i Hjalmars diktande och jag läser vidare:

”Då aftonhimlen flammar röd
av forna solnedgångar,
ur gamla sägners överflöd
en syn jag stundom fångar:
en värld i eld och undergång,
i vällust och i rysning.
en vild och dyster sodomssång
vid flammors skräckbelysning”

Jodå, Hjalmar kunde måla upp dramatiska bilder i sin poesi och Röda Skyar är inspirerande poesi, som har över hundra år på nacken. Känner ni inte till honom sedan tidigare, kan ni ju alltid kolla in Wiki, där en bra sammanfattning om Hjalmar och hans poesi m.m finns att ta del av.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Hjalmar_Procop%C3%A9_(poet)