”Hon kommer att dö om jag inte tar hand om henne. Vem tror jag att jag är. Hon har skit under naglarna och runt munnen. Hon är äcklig i sitt omfång. Jag har aldrig bett om det här ansvaret. Flickan är en prosalyrisk skildring i smärtan att bli kvinna. En berättelse om ambivalens, omsorg, utsatthet och begär, i en tid före eller efter vår”, står det på baksidan av boken jag ska recensera här nedan.

Det är mkt kött och blod och ångest i Lisa Gidlöfs lyriska resa i att växa upp till kvinna. Det är invälvor som hänger ut ur buken och skelettben som ringar in diktjagets två ansikten – det unga och det gamla. Lisa skriver:

”Jorden spricker upp och det bildas en reva,
träden faller åt sidan och lavan breder ut sig
framför våra fötter. Vi hoppar på stenarna
som sticker upp ur det heta. Flickan hoppar
före mig, men hon slinter och är nära att
falla ner i lavan. Ansiktet är fyllt av skräck
när hon vänder sig om mot mig. Ovanför
oss mullrar himlen och fåglarna faller ner i
det röda, deras kroppar en fjädrig sörja.”

Och i den här dramatiska stilen fortlöper hela boken. Det är dramatisk så det slår expressionistiska gnistor om texten och det kan inte vara lätt att växa upp och bli kvinna om det är på det här viset (Jag som trodde det var svårt att växa upp och bli man…).

Med en pulserande närvaro har Lisa lyckats skriva ihop en häpnandsväckande berättelse, som doftar lika mycket poesi som prosa. Jag läser vidare och dras in dramatiken:

”Jag ligger utslagen i jorden, det dundrar
i bröstet. Jag följer fåglarna med blicken,
betraktar deras snabba vingrörelser, hur
de vill högre och högre upp. Flickan sitter
bredvid mig och håller handen framför sig
för att skymma solen. Små, svarta prickar
rör sig däruppe, de har klarat sig genom
vindbyarna. En storm tar fart i magen, den
sliter loss mina fästen.”

Efter ett tags läsande av Flickan, så är intensitivteten uppe i ett så högt tempo att jag önskar att författaren skulle bromsa ner lite mer längs sidorna. Symboliken faller som ett vilt midsommarregn över sidorna och det blir bara lite för mycket tillslut.

Det finns som ingen riktigt tid att reflektera och andas ut som läsare genom berättelsens dryga nittio sidor. Det är femmans växel genom hela boken på en motorväg av smärtsam transformation från barn till vuxen.

Hursomhelst är jag glad att jag läste Flickan som gav djupa intryck om hur svårt det kan vara att växa upp till kvinna. Det ska bli väldigt intressant att läsa Lisa Gidlöfs framtida böcker och se hur hon utvecklas som författare. För talang att skriva både prosa och poesi, har hon definitivt.

Lisa har även gästat Lördagssoffan och intervjun med henne kan ni läsa här:

https://nickopoet.wordpress.com/2019/11/02/nickos-lordagssoffa-71-lisa-gidlof/